Jag som ändå så många gånger sagt "våga vägra banta" ... Men det räcker nu! Nu är det stopp. Nu har det gått över gränsen. Jag har blivit tjock. Det är inte okej att vara tjock, jag har sagt det innan och jag vet att det upprörde en del personer så därför vill jag förtydliga mej redan nu: Det är inte okej att JAG är tjock. Ni får va hur tjocka ni vill. 

Har lånat hem mamma&pappas Wii Balance Board, eftersom jag inte har nån våg hemma. Bra sätt att hålla koll på vikt och träningar också. 

Jag har alltid lovat mej själv att den dagen jag går över 65 kilo, så blir det andra bullar. Nu är det andra bullar. Det är flera små mål mat om dagen, istället för bara ett stort på kvällen. Det är inget socker i veckorna (bortsett från att det faktiskt är socker i min müsli, men inte utöver det - kakor, godis och glass är väck!)

Första delmålet är att gå ner 2 kilo inom en månad. Det känns rimligt. Dricker grönt te varje dag, som ska vara bra för sånt. 

Jag drömde btw att jag defivitivt skulle få cancer om jag inte slutade röka. Det kanske är farfar som spökar här ändå? 

Hatet mot detta huset, och oviljan att bo här, blossar upp hela tiden. Det brinner som eld - vansinnet, maktlösheten, avskyn. Skrik. Skrik rösten hes som papper. Jag gör vad som helst. 

Fast egentligen inte. Jag hade kunnat flytta hem till mamma och pappa, och magasinera mina möbler. Men det är liksom inget alternativ. Samaya får nog inte flytta med dit heller. Jag vill bara ha en ny jävla lägenhet, är det för mycket begärt? 

Jag underskattade verkligen det där med att det inte fanns några andra hundar i huset när jag bodde i augustenborg. Det var sjukt soft. Då tyckte jag det var tråkigt, men nu inser jag att det egentligen var det absolut bästa sättet att bo. 

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha. 

Pallar inte - inte värd ett jävla skit. Verkligen. Sjukaste ångesten, hatar världen. 

Klarar inte av den enklaste sak. Klarar inte av att ha en relation som inte ens är ett förhållande, för jag är bara förjävla kass. Så är det. 

Tack och hej.

Väl medveten om att jag är lite efter i tiden, så upptäckte jag äntligen The Monikers album Maktub. Jag höll länge ett öga på spotify i väntan på att det skulle komma där, men det rann ut i sanden och nu var det uppenbarligen ett tag sen jag kollade.

I en intervju med honom i våras hörde jag en rad från en låt som misstänkte skulle finnas med på skivan, och jag skummade igenom några av låtarna innan jag hittade den.

The Moniker – Time Of Your Life

Underbart. Hela skivan är skitbra, men det här låten ... den säger ingenting om mitt liv just nu, men jag har väntat på den så länge och jag älskar varje nyans av den.

The Moniker – Who Wants To Die Alone

<3 <3 <3 <3 <3 <3 säger inte mer än så.

Rent måendemässigt har den dagen varit åt skithelvete, med ett par undantag av härliga personer.. Men jag känner att Maktub kommer ställa allt till rätta. Jag ska köpa den.

Det är flackigt just nu, orken finns inte och rivet i bröstkorgen eskalerar. Nej och nej och nej. 

Ska äta en skvätt fil, börjat hålla stenkoll på maten. Känslan av att vilja dunka huvudet i en vägg är stark igen, och med det kommer de gamla vanerna och försöker kicka in. Dock är "duktighet" ett tillräckligt starkt ord för mej fortfarande för att det ska komma igenom helt. Det går inte, man får inte. De säger att man inte får. Åh, dilemman i mitt huvud, i min kropp, min vilja. 

Say what you mean, tell me I'm right and let the sun rain down on me. 

En dag i taget. En timme i tagen. Ett ögonblick, ett beslut, en handling i taget. 

Sovit två timmar på soffan, vaknat till ett par gånger av telefonen som jag aldrig kommer ihåg att sätta på ljudlös. Den börjar stressa mej mer och mer, och jag måste börja bli mer restriktiv med att stänga av ljudet. 

Ångesten är på topp ikväll. Det kliar i fringrarna, jag vill börja packa ner mina saker, men det kan man ju inte göra när man inte har någon lägenhet att flytta till. Ska jag sitta här i ett år under ett berg av flyttkartonger och sätta livet på paus i hopp om att någon gång få komma härifrån? Bort från dryga fyllon som ringer på random porttelefoner halv två på nätterna.  

Flyttångest, jobbångest och inte minst matångest. Huvudet är smockfullt med saker jag skulle kunna göra för att gå ner i vikt, åtminsone fem kilo. AAH jag hatar detta. 

Kan ha varit världens grinigaste tjej den senaste tiden. Haft pms'en från helvetet, och sen fick jag mensvärken från helvetet och nu har jag även huvudvärken från helvetet. Lagt mej i soffan nu, i min fula men underbara ziperall. Egentligen vill jag spela Sims, men jag orar helt enkelt inte ta mej till den andra datorn. Dessutom orkar jag inte heller sitta upp, vilket krävs.

Tänkte hitta nåt kul att titta på på typ tv4play, eller nån annan playsida. Eller helt enkelt sova?  Varm choklad hade inte varit så dumt, men jag orkar inte köpa mjölk.. Mew :( inga krafter kvar what so ever. 

Det är nu drygt två och en halv månad sen min vän Roxanne lämnade den tolv år gamla katten Samaya hemma hos mej. Hennes tant hade flyttat till ett hem, och kise skulle avlias om hon inte hittade ett hem. 

Vi har lärt känna varann ganska bra under den här tiden, och nya egenheter kommer fram hela tiden. Trots att hon kan snacka ihjäl en och sätter sej på tangentbordet när hon vill ha uppmärksamhet, och trots att hon försöker stjäla mina mackor och snylta på min glass, så är hon världens goaste katt. Hon kommer och trycker pannan mot min kind, ligger tätt intill när vi ska sova och väcker mej på morgonen genom att trampa mej på magen. Om hon hör mej prata i trappan innan jag går in i lägenheten sitter hon alltid i hallen och jamar när jag kommer in. Har hon inte hört mej, kommer hon trippandes med ett välkomnande mjau. 

Finaste lillkise med den taniga svansen, jag är så glad att du flyttade hem till mej <3