Det är lördag morgon, klockan är 06.00 Jag pratar med Hannes i telefon, ringde honom för en halvtimme sen då jag var så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. 

Hatar den känskan, att bli iskall i kroppen och bara skaka av ilska, ingen hejd på någonting. Tur jag har min Hannes. Han är inte en fitta i alla fall. Lyckades väl lugna mej lite efter att ha avreagerat mej på honom, gråtit och skrikit, i tjugo minuter. Helt obeskrivligt jävla skitförbannad och framför allt jääävligt ledsen. Det värsta ja vet ...

Var hemma hos Jeanette igår och åt tacos. Satt och degade i matkoma hela kvällen, och funderade lite på om vi skulle orka cykla till Alnarp för att ta någon cache. Skippade det till slut. När klockan började närma sej tio, funderade jag på att dra mej hem, när plötsligt Jeanette blev superstirrig. 

Då hade det släppts en ny chache typ 2,5 km därifrån och vi hade en chans att bli de första att hitta den. Hon slängde sej på telefonen och ringde Mia, varpå vi spettade iväg på våra cyklar för att hämta mina föräldrars bil. Först hem till mej och hämta bilnycklar och hund, sen sprang vi vidare. Tjugo över tio backade jag ut bilen ur garaget, när Jeanette säger att cachen blivit loggad. Vilket skit... Körde dit i alla fall och träffade på de som loggat den. Stod och snackade en stund med dem när en civilpiké kom och frågade vad vi höll på med. Kärt :) 

Själve den att man aldrig ska få sova ifred. Vaknade halv fem av att Loppan pep. Hon fick helt enkelt gå och lägga sej och vara tyst! Sånt orkar jag inte med så tidigt på morgonen. Det är skillnad på "jag är i akut behov av att gå ut"-pipet, och "jag vill gå ut för jag har tråkigt"-pipet. 

Somnade om, och då börjar Calisi giivetvis hoppa runt på täcket. Blir väckt av ett sms klockan nio, och Loppan fortsätter pipa i omgångar fram till halv elva. Gav upp då. 

Måste ändå gå till Netto och köpa torsk. Calisi har varit kass i magen ett tag, så hon nu ska sättas på skonkostdiet. Väntar lite med veterinärbesök, då hon är hur pigg som helst, fantastiskt fin i pälsen, och inte ett dugg uttorkad. 

Nä, om man skulle ta och fixa ihop ett par riktigt flottiga varma mackor, och bädda ner sej med laptopen. Lata dagar nu. Tänkte komma ikapp Top Model Sverige, har bara sett ett avsnitt. 

Mycket märkligt att det känns som att jag har mensvärk, det är liksom inte ens nära dags. 

Jag dyrkar sömn, och sover mer än gärna tio timmar per natt (plus någon timme på dagen om jag känner för det) vilket resulterar i att förmiddagarna oftast blir väldigt korta. Inatt blev det dock bara fem timmar, har legat och vridit mej pga diverse besvärliga besvär. Vaknade klockan sex, och nu har jag hunnit gå ut med hunden, dammsuga, moppa, plocka undan disk, städa toaletten och titta på tre avsnitt av Extra! Extra! och äta frukost - och klockan är inte ens tio! Helt otroligt. En vanlig dag hade klockan varit närmre tre innan jag ens fått tummen loss att äta något. 

Detta betyder att jag med helt gott samvete kan åka till stallet och vara där pecis hur länge jag vill. Eller ja nästan -Zoltan (min kompis/före detta pojkvän sen inte ens en vecka tillbaka) kommer förbi i eftermiddag med BK-krubb. Fram tills dess ska jag leka veterinär-/tandläkarassistent i stallet. 

En riktigt, riktigt najs känsla är den när man vaknar på morgonen, har världens 'sweet spot' (ni vet, så det känns som att man kan ligga på exakt samma sätt precis heeela dagen för det är bara så SKÖÖNT!), och dessutom veta att man inte behöver gå ur sängen. 

Hade ett sånt fantastiskt ögonblick imorse när jag vaknade (läs; blev väckt av det eviga plingandet från ett mms som inte kunde tas emot). Dessvärre har sweet spotet en bitter fiende: all världens måsten. Klockan ringer, hunden måste ut eller så har katten har kräkt... Just idag var det toalettbesök. 

Finns det något som är mer irriterande än att ligga i sängen och vara kissnödig? Man ligger där och försöker tänka bort det, försöker somna om så det försvinner. Vill bara inte gå upp. Till slut är det så illa att man nästan gör en Tycho Brahe (som visserligen inte är en helt sann historia) och så blir man helt enkelt tvingad att ramla ur sängen och stövla borrt till badrummet. Moment ruined. Så går ett sweet spot ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.

Det här är så pass heligt att det går före mycket annat:
- "Älskling, vill du inte kramas med mej?"
- "Nope. Har sweet spot! Kanske sen." 

En helt och hållet godkänd och acceptabel förklaring. 

En av alla mina sämre sidor är nog att jag har en tendens att skämta bort allvarliga situationer när jag känner mej obekväm. Hade t ex en sms-konversation idag, sådär normalt som "vad gör du?" och sånna vardagliga saker. Jag satt och tittade  på Fråga Olle, varpå jag fick svaret: "Jaså? Intressant?"

Följande meningsutbyte utspelar sej: 

Jag: -"Nä, men det är väl intressant när folk får svar på sina frågor om sex? Så kan man själv sitta och känna sej erfaren och vis."

Den andra: -"Ja det är sant. Saknar dig Mia."

Jag: -"För att jag är så erfaren och vis?"

Och då var detta ändå inte en av mina sämre "räddningar" av obekväma situationer. Problemet är att det oftast blir ÄNNU mer obekvämt och pinsamt - särskilt för den andra personen - när jag gör på detta viset. Varför gör man såhär?  Varför är det så lätt att slänga fram en rolig kommentar och låtsas som att man inte förstått allvaret? Ibland tror jag att jag kan lätta upp stämningen lite. (Som den gången jag var på abortkliniken, min dåvarande pojkvän var med och besöket gick väldigt fort, varpå han kommenterade det. Då tyckte jag att det skulle vara JÄTTEROLIGT att säga "Joo, jag ångrade mej". Det tyckte inte han.......) 
Kanske något att skicka in till Fråga Olle? 
 

Jag vet att jag borde äta något, men känner verkligen inte för det. Har hur mycket som helst i kyl och frys: salami, ost, makrill, ägg, röd pesto, sylt, paprika, salladslök, keso, köttbullar, färs, mjölk, gräddfil, rostebröd .... allt skit som finns. 

Men är inte sugen på ett skit. Får väl bli kaffe och cigg till frukost i så fall. Helt ledig dag framför mej idag. Blir väl balkongchill för hela slanten.