Egentligen har jag bara gjort en enda sammanfattning av ett år tidigare, det var 2007 som jag sammanfattade i bilder. 

2012 tänker jag nu sammanfatta i text, för det här har varit ett otroligt viktigt år, med många milstolpar. Det här var året då jag till slut insåg att JAG KAN!

Jag gick in i det här året med fullständig lycka. Hade lämnat så mycket destruktivt kaos bakom mej efter 2011, jag hade allt att se fram emot. Skulle äntligen få flytta ifrån helvetet på Lundavägen, komma tillbaka till Rinnebäck, till lugnet och harmonin. Dessutom bli sambo, och lyckan var total. 

Tyvärr höll det inte länge, och redan i mars flyttade Zolle härifrån igen. Så går det när allting går alldeles för snabbt. Inget ont som inte har något gott med sej, och en awesome vänskap utvecklades ur det istället. 

Här insåg jag att det var dags för en stor förändring. Jag började rannsaka mej själv ordentligt och blev plötsligt plågsamt medveten om mina brister. Gick ner mej en period, för att sen sakta men säkert börja klättra uppåt. Började förändra saker.

Gav mej ut och sprang, och klarade under sommaren av att springa en hel mil, något jag förut bara helt enkelt bestämt mej för att det var omöjligt. Under hösten tog jag milen under 60min.

I samband med löpningen så slutade jag röka, vilket visade sej vara löjligt enkelt! 

Tillbringade mina söndagar tillsammans med extrahunden Sting, och under tre månaders tid lärde vi varandra extremt mycket. 

Sommaren bjöd på en jätteförändring på jobbet, som enbart var till det bättre.

I augusti fick jag tyvärr fatta det tråkiga beslutet att ta bort min gamle Samaya-katt. Jag hade kämpat hela året med hennes beteendestörning, och gjort allt jag kunnat för att göra livet drägligt för henne. Trots att jag var ledsen lyckades jag ändå vara lite stolt över mej själv över att jag gjort rätt.

När hösten kom vågade jag mej ut på tävlingsbanorna med Loppan, och vi plockade titel i vår första klass i rallylydnad, och tredje tävlingen vi genomförde fick vi stå högst upp på prispallen. Av 26 ekipage var vi det enda över 90 poäng och jag var så stolt så jag skulle kunna spricka. 

Eftersom jag mått väldigt dåligt under årets lopp, tog jag till slut tag i mej själv och ringde öppenvården. Fick en tid i december, och satte igång en ny process. 

Har också sorterat bort ett par destruktiva relationer och energitjuvar ur livet, sårat några grymt mycket, och lärt mej att vårda mina närmsta vänner bättre. Lärt mej sätta mej själv i ett främre rum, att lyssna på min kropp. Har över lag blivit mer uppmärksam, mer harmonisk. Har fått upp ögonen för sånt som är vackert, och faktiskt viktigt. 

December har varit en fantastiskt underbar månad. Jag och Annica har tillbringat en enorm mängd timmar tillsammans. Jag har varit lycklig hela jävla månaden, jag har mått bra på riktigt. Mitt liv har varit vackert, spännande och grymt givande. Visst har jag mått jävligt dåligt också, men det spelar kanske inte så stor roll som jag tidigare trott. 

Jag går in i 2013 med nytt hopp. Vet precis vilka lärdomar jag ska ta med mej, och vad jag ska lämna bakom mej.  För första gången på länge (kanske någonsin?) är jag fullkomligt lugn med framtiden. Jag har gjort vad jag kunnat för att påverka det som kan påverkas. Resten är upp till kosmos och andra människor i mitt liv, människor jag har fullt förtroende för. Styrkan som omger mej i människorna jag tycker om är helt fantastisk. 

Går in i 2013 med de vackraste av människor och djur runt mej, kanske inte just på plats här hemma, men alltid i tanken. 

Tack för att ni finns. Tack för att ni gjort mitt år till det bästa någonsin, och tack för att ni vill vara med mej nästa år också. Tack för allt vackert ni ger mej, för all värme ni omger mej med och all kärlek och omtanke jag får. 

Nästa år är vårt. Min Annica, min Hannes och alla ni andra fantastiska människor.

(Och du särskilt vackra, som säkert vet vem du är, om du skulle råka läsa detta någon gång.

Det kommande året är ditt, och jag hoppas att jag får fortsätta dela mina regnbågar med dej.) 

Du gick sakta nerför gatan 
Och det mörknade och blev kallt 
Men jag hade din värme kvar i ryggen 
och jag såg dig överallt 
Det var så det var 

Som om stämningen fanns kvar 
när mörkret lagt sig dunkelt över stan 
Som en känsla i förvar 
Som i trans blev jag harmonisk och human 

Om alla dagar kunde vara såhär fyllda med regnbågar. Vackra människor och vackra hundar, vackra ord och vackra handlingar. Låt tiden stå stilla, låt mej etsa fast de här bilderna i hjärnan, låt mej minnas känslan för evigt. 

Bara en enda skugga har fallit över mej idag, ett obeskrivligt hat som lagt sej till rätta i hjärttrakten. Där ska det få bo som en liten påminnelse.

Hur kan man vara så tömd på känslor, och så fylld av dem på samma gång?

Det gör inte ens något att jag lär sitta ensam på tolvslaget imorgon. 2013 kommer bli allt annat än ensamt! 

Om jag skulle tala om hur jag känner, så är det mest så att jag mår illa. Kan man säga så? 

"Jag mår illa när jag tänker på dej." Fast på ett bra sätt liksom. Nej, det skulle vara så typiskt mej..

För övrigt har den här dagen varit en jävla bajsmacka, känner jag.. Blivit fett dissad av typ alla. Tur jag har hundarna, så NÅGON älskar mej åtminstone. (Nej, ja är inte alls bitter.) Och så har jag ätit ostbågar till middag, Hur jävla patetiskt är inte det? Fy fan.. 

Supernere. Fuck.

Dessutom beter sej min kropp precis som den vill. Helt plötsligt fick jag mens flera dagar för tidigt, har ALDRIG hänt förr. Alltså .... Pallar ej. Jag som inte ens hade tänkt ha mens alls den här månaden. SÅ JÄVLA TASKIGT!!! På det så har mitt hår fått för sej att vara jättekonstigt och jag får inte rätt på det hur jag än gör. Jag tvättade det idag, och nu känns det skitigare än innan jag gick in i duschen. HUR?! 

Allt kan bajsa på sin fis. Nu ska jag ut med älsklingshundarna på kvällsrunda i alla fall, sen ska vi dö mysdöden. 

Igår var en vacker dag. Jag och Loppan sov till halv tolv, sen gick vi ut en sväng och mötte Annica. Hon kom över och käkade frukost, och så bosatte vi oss i min soffa. En jävla massa timmar med tramserier. Malin kom senare på eftermiddag och joinade oss i soffhänget, sen följde jag henne hem vid tolv. 

Idag är inte en lika vacker dag. Den här dagen kan bajsa på sin fis, och nu ska jag sova en timme och försöka glömma att allt är så falskt och fel. Borde tvätta men jag giter helt enkelt inte. Vid tre kommer Jeantte hit och sällskapar en stund, och sen kommer min bebisälskling ikväll och ska bo här i lite drygt en vecka. Ååh, vad jag längtar, jag mår så bra när han är här!!  <3

(Den konstigaste känslan är att känna sån jävla glädje mitt i all ångest)

Så tömd på energi att jag börjat frysa. Panikkänslorna har släppt, men trycket över bröstet är kvar, det är fortfarande tungt att andas. Känslostorm. Ångest. Helvete. 

Ur högtalarna strömmar Imperiet - Kriget med mig själv. Lite sådär pseudodestruktivt. 

Jag vet att jag inte kommer kunna somna, jag känner det. Inatt hade jag mycket märkliga mardrömmar om dvärgar, mopsar och byggarbetsplatslabyrinter. Det var många år sedan jag hade någon sån här period, och jag kan aldrig bestämma mej för vad som är värst - mardrömmarna, eller att ligga och vrida sej sömnlös i sängen. 

En sekund av evighet, och rädslan styr. Någon gång måste det ju ändå bli en ny dag så livet kan fortsätta. 

Jag hoppas så innerligt att det bara är medicinerna, att det kommer gå över när jag ätit dem en tid. 

Äckligtäckligtäckligtäckligt. 

Och nån stans ikväll så slog det på igen, som att trycka på panikknappen. Känner signalerna så tydligt, hur elden sprider sej under huden, pulsen ökar och bröstkorgen pressas ihop. Tunnelseende och tom blick. 

Jag tror inte längre att jag ska dö, så van har jag blivit nu efter tolv år med känslan, men jag är ändå rädd. Rädd för andra saker. Rädd för att tappa kontroll. 

Det enda som fungerar som det ska, är tankarna och fingrarna i princip, vilket gör att det fortfarande är lätt att skriva. Prata är snudd på omöjligt, om jag öppnar munnen riskerar jag att tappa kontroll på andningen och börja hyperventilera. Tony på BUPs slutenavdelning lärde mej att andas i kvadrat, och så länge jag har det under kontroll så tar jag mej igenom. Minsta felsteg i andningen gör att allt faller som ett korthus. 

Jag orkar inte. 

Vart kom all denna glädje ifrån? Mellan den senaste veckans svackor har jag sprudlat. Den fanns väl gömd där nån stans i hjärttrakten antar jag. Toppar och dalarna har varit just det - toppar och dalar! Hänger knappt med, men det gör ingenting. 

Idag fejas det. Mina nya iittala-ljushållare har kommit upp i fönsterkarmen i sovrummet. Calisi har grova dampryck och dundrar omkring i lägenheten utstötandes kuttrande läten. Grannarna spelar magdansmusik(?) som jag överröstar med Bob Hund, Snook och The Cure. Har köpt en brownielängd på seveneleven som ska få agera kaffebröd när mamma, pappa och farmor kommer förbi senare. Pratat i telefon med Hannes och Annica. Fyfan vilken vacker dag. Vilken vacker värld, vilket vackert liv.