Psykologbesöket var fan skitjobbigt idag, och jag bölade som en brandspruta av alla jobbiga känslor som kom fram. Körde till stallet och drack kaffe sen. Min darriga, ledsna energi sprutade ut i hela personalrummet, så Ingrid nästan började gråta också. Fick en jättekram av Mia, och tog sen del av deras lugn istället. Sen kändes allt så mycket bättre. 

Red en sväng i solskenet med Isabel. Så jävla fint också!

Nu ska jag packa in hunden i bilen och köra till Kågeröd för spontant pyjamasparty med bästa Jeanette! Välbehövligt fanimej. 

Ensamhetens bomber bombar hela natten - det är värsta attacken. 

(Innan du somnar, tänker du på mej?)

Vill bara försvinna i ett par dagar. Ta paus. Stänga in mej någon stans där ingen vet vart jag är, stänga av mobilen, bara vara. Men jag vill ha sällskap. Jag vill ha sällskap av någon som egentligen inte känner mej så bra, men som jag inbillar mej att jag kan vara trygg med. Någon som inte har förutfattade meningar om mej, som inte vet exakt hur jag kommer att reagera i oförutsedda situationer. Någon som emellanåt kikar lite blygt på mej och säger att jag är söt. 

Som jag kan ligga brevid (eller med) och stirra i taket och prata om framtiden och nutiden och livet och allt som är vackert. Vi kan tända regnbågar, röka i fönstret, hålla varandras händer lite tafatt. Inga tårar kommer fällas, och hela tiden kommer vara idel leenden och skratt. Kanske till och med något enstaka allvarligt uttryck, men aldrig något ledsamt och inga bekymmersrynkor, trots att våra drömmar kanske ser lite annorlunda ut. 

Längtan och närhetsbehov fyller känslokvoten.

Igår öppnade jag en dörr. Igår kastade jag mej handlöst ut för kanten som jag stått och velat vid så länge. Nu faller känslorna fritt, och det finns ingen väg tillbaka. Jag tycker själv att det är absolut efterblivet, och det skrämmer ihjäl mej så pass att jag haft obehagliga drömmar hela natten. Jag minns inte vad som exakt hände, men känslan jag hade när jag vaknade var total ensamhet, svek och ett helkrossat hjärta. Nej inte ens krossat - passerat. Puré! 

Men det gick över. Lite grann åtminstone.

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
Om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå
tro att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå
vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå
blås upp mig och stick hål på mig
blås upp och stick hål på mig igen
så får du mig ändå
För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå

Det är märkligt det där, när saker inte blir som man hade tänkt. När man plötsligt inser att man råkat investera alldeles mycket mer känslor i en människa än man från början hade planerat att våga. När allt som sägs får hjärtat att fladdra till. De ofrivilliga leendena och den eviga jävla längtan som lurar i magtrakten. 

Jag trodde mina murar var höga och tjocka som berg. Jag trodde fel. Så jävla fel. Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill - du vet jag vill bli din. Och visst krävdes det lite mer, men jag föll som en fura till slut, och förlorade mej i känslor jag aldrig mer ville veta av. Nej, livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sej, och bara tid kan tala om hur detta ska gå. 

Är samtidigt SÅ beredd på att få mitt hjärta totalkrossat, men ibland måste man nog satsa för att vinna. 

Mes, fjant, tönt. Vackert. 

(För vem skulle bry sej om våra hjärtan blev förstörda?)

Show me, show me, show me

how you do that trick. 

The one that makes me scream, 

the one that makes me laugh. 

Show me how you do it

and I promise you, 

I promise that I'll run away with you.

Oh I love what you do to me.

Pallar inte. Min lägenhet ser ut som en jävla knarkarkvart som nån bombat och sen vänt upp och ner på. Dessutom löper kattfanskapet IGEN, och springer omkring och kissar överallt. Och jag sitter handfallen med min värkande rygg och min ångest och orkar ingenting. 

Min mobil var död under i princip hela min stallvistelse ikväll. Hade fått några sms när den kom igång igen. Iih! Glad. Kvällsångesten blandades upp med en varm känsla i hjärtat. Så som jag föreställer mej att det är att slicka på en regnbåge. Lite varmt och läskigt. På ett fint sätt. Typ. 

Nu bränner kinderna av tröttheten. Jobb imorrn. Fint.

Easy now, watch it go. 

Tre timmars sömn funkar fan inte för mej alltså. Är helt förstörd i mitt huvud. Har i alla fall varit duktig och lagat mat till mej och Alex och vi har varit ute på en hyfsat lång runda med Loppan. Nu vill jag dö en stund innan det är dags att dra till stallet och rida. Thumbs up.

Dör mysdöden.