Lite fest ikväll dårå. Jag firar ju inte valborg egentligen, men partajar gärna om jag blir inbjuden. Och det blev jag. Till en fest. Där alla är tragiskt mycket yngre än jag. Kommer bli fett. Jag får väl kallas Tant Mia som vanligt, särskilt som jag idag fick besked om att jag har artrosförändringar i bröstryggen. Kul där. Men efter kiropraktik, akupunktur och en två timmars tupplur, så är Tant på benen igen. 

Sitter som vanligt med outfit-dilemmat. Har provat två klänningar men jag är inte i klännigsmode idag, känner jag. Idag är mer en jeansshorts-dag, tror jag. Jeansshorts, grå slitna leggings och röda platåpumps. JAPP! Så blir det. Hopplar hem till Alexandra när de är hemma från Lund, sen är det all in som gäller. 

Jävla kukhelvete också. Har inte sovit ett skit inatt pga den satans värken. Jag tar mej fram som en trasig åttioåring och gnäller värre än fan. Hatar det. Sara servar mej med kaffe <3 Ska till kiropraktor imorgon och sjukgymnast på torsdag, så jag antar att jag får röntgensvaren nu nån gång också. De visar säkert inget, det skulle vara så typiskt.
Spänningshuvudvärk har jag också. Och mens. Buhu!!

Ligger i sängen och tycker synd om mej själv. Har så ont i höfterna att jag knappt kan gå. Är det moget?
Så nu trycker jag Marabou jordgubb i huvet och funderar över om jag nånsin kommer bli bra i min kropp. Dör lite inombords.

Ååh vad skönt det är när livet bara rullar på. Den här helgen har varit rätt igenom underbar, och bättre blir den idag. 

Vaknade tidigt som vanligt, snackade skit med Hannes i en timme per telefon. Nu går jag omkring och småstädar här hemma i väntan på att klockan ska närma sej nio så jag kan traska hem till föräldrarna och snylta frukost. Har en del ärenden efter det, och sen får jag superfint besök efter lunch. Ikväll ska jag träffa Sara i stallet och vi ska rida ut en sväng och det kommer bli kuuuuuliiigt :)

Så himla fint så jag vill nästan gråta lite. Och solen också. SOLEN! <3 Älskar mitt liv den här helgen. Verkligen, på riktigt. Helt otroligt. 

Fick en intressant fråga för några dagar sen: "När mådde du som bäst, och var som lyckligast?"

Jag trodde att jag skulle behöva fundera en stund, men insåg efter att snabbt ha skummat igenom mina minnen, att svaret var givet. 

"Just nu. Jag har aldrig nånsin mått så bra som jag gör nu."

När jag tog upp mina lyckligaste stunder, handlade alla om djuren.  När Baghira blev friskförklarad, när jag skrev på köpekontraktet för Titan, när jag hämtade hem Loppan, etc..

Men så bra som jag mår nu har jag aldrig mått. Så många bitar som är på plats. Jag har aldrig känt mej så omfamnad. 

Jag har rätt människor i mitt liv nu. Att kunna ringa Hannes och snacka om ingenting vettigt i en timme. Att traska hem den löjligt lilla biten till Annica för att dricka kaffe och umgås. Kärleken som spirar. 

Jag har för första gången ett hem där jag verkligen, verkligen trivs. Älskar mitt jobb och mina kollegor. Ser en jävligt ljus framtid också, ser hur knutar börjar lösas upp. Har mina resor att se fram emot, Glasgow snart med min bästa vän, och sen Sydafrika med mamma till hösten. Och sommaren kommer bara bli alldeles awesome när jag och Tina ska ha hästarna i samma stall och rida på långturer och ha oss. 

Jag börjar landa i en förståelse för hur livet kan vara när det är som det ska. Om man bortser från mina psykiska problem och mina dippar, så är allting faktiskt ganska fint - jag har fått hjälp att se det nu. Det är inte mitt liv jag hatar, det är min sjukdom. Jättestor skillnad! 

Nu ska jag tralla iväg till min samtalskontakt på psyk, sen in till Malmö för att röntga ryggen. Rida en sväng med Tina i eftermiddag förhoppningsvis. Förjävla fint alltså.

Dör ångestdöden ikväll. Alla ljud (som inte är Emil Jensen ur mina högtalare) får trycket över bröstet att öka kraftigt i intensitet. Hunden som tassar över golvet, katten som prasslar med en påse. Upptäcker plötsligt att jag pressar ihop käkarna så hårt att jag får huvudvärk, men kan inte göra något åt det.
Försöker andas normalt men jag kan inte, försöker slappna av men det är omöjligt. Hur ska jag klara den här natten utan ett nervöst sammanbrott?

Det var en fin kväll igår. Jag tvingade Alex att sluta vara deppig och komma till Arlöv, och vi tog med mina djur och gav oss ut på slingor, landsvägar och gamla järnvägsspår. Jag på min häst och Alex med min hund. Inget vettigt diskuterades, men det gjorde ingenting för det var inte det som var meningen. Meningen var att vi skulle vara glada, och det var vi. Alla fyra.

Snodde lite bilder:

Inatt har jag drömt om kloner, övergivna byggnader och fäktning med nålar. Har sovit sammanlagt knappt fem oroliga timmar, till slut är det inte lönt att somna om mer. Så jag har legat på mage i min säng, insupit ryggvärken och lyssnat på Emil Jensen tills min hjärna ville sprängas och jag inte längre stod ut med mina egna tankar. 

Så nu sitter jag här istället. Som om det vore bättre? Kommer förflytta mej vidare till soffan med min tjocka bok och läsa i dunklet tills ljuset blir tillräckligt. 

Ångesten är inte så påtaglig idag, och det är en angenäm upplevelse. Då vågar jag vara levande.