Jag hade världens bästa dag igår, så jag vet inte vad det är som får mej att inte klara av de enklaste saker idag. Tog jag slut på reserverna? 

Ångesten lurar i magen idag. Kan inte riktigt tänka klart. Blicken flackar okontrollerat och kroppen känns tung. Så tung. Ska åka och lämna Titan i Eslöv i eftermiddag. Där ska han bo nu i sommar. Antar att det är en stor trigger till stressen - det och annat som känns svårt. Drömmarna om nätterna hjälper inte direkt till att hålla ångesten borta, snarare tvärt om. 

Varför har sånna issues? Commitment issues och separationsångest, det blir en sån jävla salig röra av känslor jag inte kan hantera. Skriken ligger nära nu. 

If one is easy, then hard is two......

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna, aldrig nånsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Njuter av livet i fulla drag. 

Det är när ångesten kryper på som jag letar mej hit. Till den här lilla bloggen, där jag kan ventilera, ordbajsa och sväva ut i känslorymden. 

Det ligger lite på lur idag. Som en molande värk i bröstet påminner det mej om att man aldrig går säker. 

Jag vet om det där. Det finns ingenting att göra. Jag vet om att det kommer bli sämre, men också att det kommer bi bättre igen efter det. Och jag står helt lugn inför det. Kommer stå stilla, sluta ögonen, ta ett djupt andetag och låta det skölja över mej. Omfamna de svarta känslorna och viska välkomnande. Den nya taktiken är att försonas. Försonas med allt. Försonas med det förflutna, försonas med framtiden och försonas med känslorna. Aldrig mer föra krig mot mej själv, utan låta mörkret tro att det får bestämma litr grann. I själva verket spelar jag bara med. Då kommer det tröttna och ge sej av. 

Hur det här ska fungera i praktiken står jag fortfarande frågande inför. Det får vi se när vi kommer dit. 

Kärleken håller tusen facklor brinnande inom mej. Jag har aldrig älskat som jag gör nu, har aldrig känt sådan samhörighet med andra varelser som den jag känner nu. Eller med mej själv för den delen. Jag förstår mej själv. Jag är i totalt samförstånd med hela mitt väsen. 

Ser en framtid. En framtid som skulle kunna vara precis det jag önskar. Med han som kompletterar mej. Som får alla bitar att falla på plats, alldeles ljudlöst. Som om inget nånsin varit fel. Han som lyssnar på mej, som får mej att känna mej på riktigt betydelsefull. Han med en ängels tålamod och balanserade lugn. Kärleken.