Många, många gånger den senaste tiden har jag öppnat ett nytt inlägg här för att skriva. Men det kommer ingenting. Jag inser att det enda jag haft att skriva om är samma gamla rant. 

Jag mår fucked up, drömmer så konstigt, och nu till råga på allt så har Titan skadat sej. Vi vill tillbaka till Eslöv. Vi vill tillbaka really bad. 

Igår var jag och Elin iväg hela dagen och fixade för att kunna träna rally själva. Vi laminerade skyltar, köpte klämmor att använda som skylthållare, skitpraktiska ryggsäckar och koner. Tänkte sätta mej och skriva ut lite banor nu innan jag måste köra upp och ge Titan hans penicillinspruta. 

Efter ett dygn i vildmarken med tio pers och tio hundar är jag minst sagt emotionellt instabil. Det var jättetrevligt och mysigt och allt det där och med ytterst få missöden, men utmattningen blir total. 

Så nu är jag mest förjävla emo, vill storgråta men kan inte och det är lika frustrerande varje gång. Har varit ute en sväng med Annica och pratat av mej. Hon flyttar imorgon och ett nytt liv börjar. En awesome höst med miljoner ton mys. En jävligt osäker framtid, nu står vi här igen, med svårigheter, enkelheter och längtan och ännu mer på gång. 

Jag är ruskigt trasig. Måste försöka dra ner på aktivitet. Det är så jävla orättvist. Och tänk om man kunde dra ner på hjärnaktivitet i samma takt? Bara sluta tänka på såntman ändå inte kan påverka. Tänk om man bara kunde få ett svar och några jävla garantier. Men nej. Inte en chans. Det händer aldrig någonsin. 

Så man får leva i ovisshet tills man går sönder, för det är min lott i livet att vänta. Jag har sagt det så många gånger förut. 

Rallypeppen har åter igen vaknat till liv. Anmäld till fem tävlingar innan oktober, Loppan är pepp, jag är pepp, momenten sitter, fotgåendet börjar lossna och dessutom ska Elin börja tävla också, och vi ska köra runt och tävla i (och utanför?) Skåne tillsammans med våra svarta bustjejer. Skurupstävlingen i september blir Elin och Nellies första officiella, och det ska bli SÅ himla pepp! 

Börjar hitta lite harmoni igen tror jag. Tack alla som hjälpt mej genom den här svackan. Ni är fantastiska. 

Fick en grymt välbehövlig kärleksboost i onsdags. Skulle köra och handla lite och svängde förbi stallet. Fick massor av kramar, pussar och energitillförsel av personalen, och satt och pratade en lång stund med Carina över ett par cigaretter. 

Även om både jag och Titan trivs med lugnet uppe i Eslöv så ska det bli skönt att komma tillbaka till ridskolan igen. Det är trots allt där jag hör hemma. 

These days are gone
Loud enough to hold on
I think about the time we wasted
I think about the years to come
It's getting late and I can't call
It's getting late to face it all
I think about the time we wasted
My loneliness has slowly grown
I told you not to cross the line
& leave me with your love for granted
The letters from your broken heart
I think I might have lost them somewhere

Don't tell me 'bout your lies
Don't tell me 'bout your secrets

My love is easy
You are everything I need
Now your love is gone
I want it safe & guaranteed
Life is such a fine line
Looking at the bright line
I think about the time we wasted
For someday I'll be coming too
Tonight is dying on its own
& now I got your love for granted
It doesn't matter right or wrong
As long as you are hiding somewhere

Don't tell me 'bout your lies
Don't tell me 'bout your secrets

Even though we've said it all
I would never let us fall with you
Hang on to a little chance, you bet I'm in
If it is for better
I would never miss the call, it's true
Hang on to a little chance, you bet I'm in

Sista natten med Zaga nu, och jag kommer verkligen sakna hennes trampande i sängen. Hon har sovit i min armhåla i nästan två månader nu och jag inser att det inte kommer funka mellan henne och Loppan och dessutom börjar hon reta sej mer och mer på Bubba och Calisi.
Imorgon flyttar hon hem till Alex där hon kommer få lugn och ro.
Ska bli skönt att få nåt mer att må dåligt över, som om jag inte hade så det räckte innan. Har bestämt mej för att stänga av mobilen ett par dagar, jag orkar inte vara tillgänglig. Lämna Zaga kommer vara min enda aktivitet imorgon.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Håller på att krypa ur mitt eget skinn i ren och skär ångest. Så fort jag får pengar ska jag boka en resa till Paris, om jag så ska leva på enbart potatis hela månaden. Måste härifrån.