Hårdare än asfalt, ville jag va
I kylan på balkongen, där lovade jag mig själv igen
Brinna tills min aska blir till lava
Med pannan emot väggen lovade jag mig själv igen

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Jag har skaffat ett gymkort och sitter nu hos Annica och väntar på att hon ska bli klar så vi kan gå och gymma. Sjukt, det trodde man aldrig. Iofs trodde man inte heller att jag skulle springa en mil utomhus på under en timme. Men det gjorde jag förra året.
De här stora förändringarna kommer alltid ur en förlorad trygghetskänsla, har jag kommit på. När jag lämnar en trygghet så startar jag något stort projekt att fokusera på, nåt jag aldrig tidigare gjort.
Så hanterar jag tillvaron.

Vilsenheten är det största faktumet just nu, och jag orkar inte hålla mej över ytan mer än absolut nödvändigt. Jobbet och utbildningen får vara det enda som är krav nu. Inga nya tävlingar, ingen kontakt med omvärlden. Isolering, hemmagråt och återhämtning står på schemat. Jag är ett vrak, och tänker få lov att vara det också.

And my behavior is hard to understand
When I'm like a phone with no connection
But I'm still doin' all I can
To try and get me some redemption
And I'm knee deep in sinking sand
Crying out for your attention

Saknadens mantra upprepas tungsint i mitt medvetande. Det är längtan, ensamhet, ogiltiga övergivenhetskänslor... Måste hitta en balans mellan veta och vilja. 

Dina ord är slut, eller håller du dem bara tillbaka? Jag slutar aldrig undra om du tänker på mej ibland, som du säger, eller om det bara är slentrian för att slippa konflikt. Det är så min hjärna fungerar. Guilty until proven innocent. 

Och jag skriver utkast till mail som jag aldrig skickar. I ren frustration kräker jag ut allt jag tänker på, önskar att du fick veta - men det kommer aldrig hända. 

Tystnaden har alltid varit min styrka och min svaghet, och jag vet aldrig vilket av det förrän efteråt. När allt är gjort och ogjort. 

Show me how you do that trick, the one that makes me scream, the one that makes me laugh. 

Show me how you do it and I promise you, I promise that I'll run away with you. 

För som vi menade: Vi delade öde, vi delar tid. 

Fyller mej med fantastiska toner. Känslan av musik som rinner genom blodet är obetalbar. Transporteras genom bröstkorgen och rakt in i hjärtat, med exploderande intensitet.

Det är 

Placebo - Loud like love 

Phoenix - Rome 

Phoenix - Entertainment 

The Royal Concept - Cabin down below 

... eller skit samma, det är hela min jävla spellista!! Det nya lugnet. 

Har helt snöat in helt på all fantastisk ny musik. Emil Jensen, Placebo och Phoenix nya plattor är mindblowing. Kan sitta i timmar i soffan och bara sjunka in i musiken, underbar känsla. Ro. Rensar hjärnan lite. 

Jag sover bättre, känner mej mer utvilad, håller mej harmonisk. Det är ok nu. Ett tag iaf.