Jag var beredd på det, men ändå sjönk hjärtat som en sten när signalerna ännu en gång gick fram utan svar. Det var lite tyngre denna gången, som om jag någon stans hade hoppats på att få höra en röst i andra änden efter alla dessa dagar, veckor. Det hade kanske till och med känts lättare att bli direktkopplad till telefonsvararen?

Så istället skriver jag ett mail som jag sparar som utkast. Tillsammans med resten av alla mailen som ligger där, oskickade, olästa. Min samling av trasighet. 

Jag kan inte lita på människor utan konstant bekräftelse, det är en del av traumat, av det dåliga självförtroendet, ett av alla ärr som livet så gentilt gett mej. En del av mej försöker acceptera att allting inte alltid är mitt fel, men det blir väldigt svårt att tro på när det är såhär. Har alltid sugit åt mej glåp som en svamp, så det är allt jag vet. 

"Du är giftig, Mia." 

Det har inte viskats bakom min tinning en enda gång i år, men nu slår det på med full kraft.

Allt jag rör vid som berör mej tillbaka förgörs i ett slag. 

Giftig. 

Can't you see I'm sick of fighting?
Can't you tell I've lost my way?
Look at me theirs no denying
I wont last another day.

All my dreaming torn in pieces.