Fick ett telefonsamtal från en vän: 

Vän: - Hej! Tänker du på snopp?  

Jag: - ......... ehh ... nääe? 

Vän: - Tänker du inte på snopp?  

Jag: - Alltså .... snopp? Som i ......snopp? 

Vän: - Ja! Typ i ditt ansikte? En snopp i ditt ansikte. Tänker du på det? 

Jag: - Jag vet inte alls vad jag ska säga just nu .......... 

Vän: - Tänk om jag bara lägger på nu. Vilket konstigt samtal det skulle bli.  

Jag: - *helt tyst, ser ut som ett levande frågetecken* 

Vän: - Nä, jag tänkte faktiskt bara fråga ifall du kanske hade velat gå på bio med mej och L idag, och eftersom jag vet att du kan få lite ångest av spontanitet så tänkte jag att jag först skulle mjuka upp med något hårt.  

Det blir bio på måndag istället, och istället så kommer han hit idag och tittar på film här hemma. Jag kände mej nämligen inte bekväm med att lämna mitt hem idag, när jag planerat att bara sitta hemma och läsa och ta det lugnt. Att byta solituden mot sällskap och boken mot en film var så långt jag kunde sträcka mej, och det känns helt okej. Kanske enbart pga att min fina vän först "mjukade upp med något hårt"?

När man har levt med svärta under väldigt lång tid - säg, hela livet - så är det så obehagligt lätt att ta till sig den känslan när något annat inte fungerar. När nåt dyker upp som man inte förstår, tar man som bekant till sig saker man kan relatera till istället. Det är så man rör sig framåt. Tyvärr har jag svårt för att hantera känslor. Jag har aldrig upplevt känslor på samma sätt som andra i min omgivning. Ett bra exempel på detta är att jag aldrig, så länge jag kan minnas, känt hemlängtan. Bortlängtan är däremot något jag är väldigt bekant med. Jag vill bort. Jag vet inte vart, men jag vill bara bort. Bort från min ångest, från mig själv, från alla runt om kring mig. Från allt. 

Bortlängtan har varit min starkaste känsla, i jämförelse med det som kallas hemlängtan. 

Jag har alltid haft problem med ilska. Inte att jag haft aggressionsproblem i utåtagerande fysisk bemärkelse, utan att jag varit rädd för ilska. Jag har varit rädd för arga människor och rädd för att själv bli arg. Därför tog jag till en känsla som jag var mer bekant med; ledsamhet. Tills jag hamnade i övre tonåren, då jag bestämde mig för att jag var trött på att vara ledsen. Jag tänkte vara arg istället. Och arg blev jag, men på helt fel sätt. Jag kunde inte släppa ilskan. Jag var arg inombord. Hela tiden. Och den konstanta ångesten fick ilskan att utvecklas till hat. 

När jag blev kär, så blev jag verkligen störtkär. Det var helt fantastiskt att slippa vara i allt det svarta, och det blev lätt att använda förälskelse som en slags drog. Trots att jag blev illa behandlad, både fysiskt och psykiskt, så var det ändå bättre att vara kvar i förälskelsen eftersom jag slapp vara arg. 

Tills att min kropp inte orkade mer. När förälskelsen till slut dog började de andra känslorna ta över igen. När jag insåg att jag blivit lämnad, sviken, och ledsamheten tog över, då gick jag in i den väl intränade ilskan. Det går som en fingerknäppning och jag ser rött. 

Jag är där nu igen. Min kropp orkar inte längre hålla upp hopp och förälskelse, och hatet byggs på. Som en tjock, svart löpeld sprider det sig genom min kropp och jag vet inte alls hur jag ska förhindra det. Jag kan ingenting om känslor. Kan inte bara vara. Måste alltid ersätta något med något annat. 

Och jag är så arg så att det känns som att min kropp ska explodera, jag har varit här förut. Jag är inte längre rädd, jag är inte ledsen. Jag är besviken, arg, förbannad, jag hatar så jävla hårt just nu. Letar fram allt som är negativt, allt som är fel, allt som kunnat vara lögn. Intygar mig själv att jag bara varit naiv, och eftersom allt alltid eskalerar så slutar det med att jag mest av allt hatar mig själv för att jag lät det bli såhär, för att jag är känslomässigt efterbliven, utom kontroll. För att jag inte bara kan släppa och gå vidare, tänka "jaha vad synd". 

Även om det är det jag säger. Till mina vänner säger jag att "ja, det var ju synd att det blev som det blev. Synd att det sket sig, men det funkar inte alltid liksom, och det är ju bara att acceptera och gå vidare."

Men jag accepterar inte. Jag går inte vidare. Det gör så jävla mycket ondare än jag någonsin erkänner för någon, och sen sitter jag här hemma och skriker inombords och drunknar i misär, självhat och självömkan. För givetvis var det mitt fel. Självklart var det jag som fuckade upp, för det är det alltid. Allt är alltid mitt fel och spelar ingen roll vad någon säger. 

Kinderna brinner, jag sitter tyst och sväljer allt. Sitter sammanbiten och låter utbrott på utbrott kvävas i min bröstkorg tills jag inte har något annat val än att blöda ut det. Tills jag är ett inferno av hysteri på insidan, men en iskall pinnjävel på utsidan. Rätt upp och ner sitter jag och förbannar och hatar. Och skriver ett jävla blogginlägg eftersom jag ändå inte kan kommunicera mina känslor med uttalade ord. 

Men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. 

...för det slutar liksom med att jag önskar att det aldrig hade hänt. Jag försöker ändra mina minnen, hitta nya sätt att vara arg på, nya saker att vara arg över. Till slut ser min verklighetsbild kanske helt förvrängd ut. Men det spelar ingen roll, för allt som spelar roll är att jag kan tänka "fuck you" med avsmak, och verkligen mena det. 

Om jag kunde ta mej ur min kropp skulle jag sparkat mej själv i ansiktet. 

Jag var en idiot, dum i huvudet som på nåt sätt trodde att någonting skulle kunna fungera, bli bra. Det är patetiskt ändå, och jag kan bara skratta åt det nu. Hånskratta liksom. 

Historien upprepar sej och slutar alltid likadant. Tvåsamhet är inte min lott, så jag kommer fortsätta fly hals över huvud. Fuck allt. Fuck you. 

It's been a bad day - a bad life.