Jag skulle ha varit på föreläsning igår - en föreläsning som jag sett enormt mycket fram emot. Men min psykiska ohälsa satte givetvis stopp för det. Panikkänslor bara av tanken på att lämna lägenheten, sinnesparalys och hetsångest. 

Hannes ringde på kvällen och jag försökte prata lite med honom, men som vanligt när jag mår på det viset så la jag bara på mitt i samtalet utan att säga något. Kan inte säga något - det kommer ingenting ur min mun. 

Jag är skitarg för att jag missade föreläsningen, men med tanke på att jag fortfarande har ångest nu såhär morgonen efter så var det kanske ändå för det bästa. Jag hade nog inte klarat ett sånt bakslag nu, och jag vill verkligen kunna vara tillbaka på jobb till den 23e när min sjukskrivning är slut. 

Idag är det i alla fall soool och jag har noll planer för den här dagen. Återhämtning, återhämtning, återhämtning. 

Det visar sej tydligt att jag måste fortsätta hålla koll på hur mycket aktiviteter jag utsätter mej för - tydligen var det för mycket igår. En promenad med mina föräldrar och boule på gården med Annica var tydligen för mycket för den här efterblivna mongohjärnan. Arg. 

Hannes ville att vi skulle hitta på nåt kul idag. Vi får väl se. 

När jag inser att det är ett halvår sen det uppdaterades här känner jag plötsligt att jag vill vända om och inte ens påbörja en uppdatering om allt som hänt. 

Dock behöver jag det. Jag är på ett ställe i livet där jag är helt och hållet vilse och det är dags att låta lite tankar komma ut genom fingrarna nu.

Såhär på rak arm minns jag knappt årets tre första månader. Jag antar att det var som det brukar vara på vintern - lite halvjobbigt och ångestladdat men flöt på. Man fattade ju ändå att det här året skulle bli en vändning av något slag. Hade bara inte räknat med att hela mitt liv skulle vändas upp och ner. 

I mars blev jag och Hannes kära i varandra. Alltså på sant - det var så det gck till. Skitsjukt. Efter drygt fyra års vansinnigt nära vänskap i vått och torrt var det plötsligt något som hände. Jag vet inte exakt vad, men på bara några veckor gick jag från den väldigt bestämda åsikten; "Jag är INTE attraherad av Hannes och det skulle ALDRIG kunna bli något mellan oss" till att inse att den här mongomänniskan är min perfect match och stora kärlek. Konstigt.......

Lyckan var dock inte långvarig, för till påsk blev Titan sjuk. Han fick några kolikanfall som behandlades, men två veckor senare var han så dålig att jag fick ta bort honom samma dag. Jag trodde beslutet skulle vara svårt att fatta, men något i mej gick in på autopilot. Vi tog bort honom hemma, han somnade inmycket snabbt och jag stöttade honom när han föll ihop. 

Samtidigt mitt i allt detta har vi fått nytt schema på jobb. Ett av symptomen i min sjukdomsbild är att jag har mycket svårt för förändringar. Jag får vansinnig ångest, blir lätt apatisk och får panikattacker. Den här gången inget undantag. Såklart. 

Det känns helt sjukt att det redan är juni - vart tog den här tiden vägen? Jag har ju iofs mest legat hemma och stirrat i taket. Vissa dagar har jag knappt kommit ur sängen alls. 

Försöker överleva nu genom att spela Wildstar (nytt MMORPG - asfett) och klappa min katt. Typ. Min hjärna känns som mos. Den är nog mos också. Har mosats ihop av näringsbrist och gråt.