När vi föddes blev vi inte lovade någonting. Ingen rättvisa eller räkmacka. Inte ens sommar blev vi lovade, trots alla innerliga försök. 

Tiden bryr sej inte ifall det inte blir nån sommar i år. Bryr sej inte ifall den du förlorade slet ett obegripligt stort hål i dej. Att tiden läker alla sår är den sämsta klyschan någonsin. 

Det är snart augusti, och sommaren har fortfarande inte kommit. Kikat lite blygt runt hörnet en gång eller två, men verkar ha bestämt sej för att vi inte är värdiga. Förstör man planeten är man inte värd värme och energi. Det är säkert därför det är så varmt på ställen där många är fattiga. De förtjänar sommar. Ironiskt. 

Allting saknas. Inspiration, motivation, aptit. Det ekar tomt tunnelseende. Blir det en tredje snöfri vinter? 

Blir det nånsin sommar igen? Ens i våra hjärtan? Vad hinner vi orka med innan ljuset slocknar? Hur mycket ork kommer det krävas, och kommer vi få något tillbaka? Kan vi få känna oss lovade att vi kommer få igen en del av den svärta vi åsamkats.. något att fylla tomrummen med. När vågar man älska igen?