Vi gick lång morgonrunda i ultrarapid. Min största utmaning var att komma ihåg att andas. Den kraftiga blåsten tårade  ögonen till förbannelse, dånade i min hjärna, piskade upp all ilska till ett hårt, expanderande skum i mina lungor. Inombords fylldes med paniska skrik och det primitiva begäret att sparka av någons ansikte. Så lever vi ett andetag i taget. Ett varmt ögonblick i sänder.  

Hemma sen insåg jag att jag missat att lägga hundmaten på tining, så det fick bli torrfoder till frukost och jag kände mej som en hundra procent värdelös människa. 

Nu är vi utslagna i soffan alla fyra, och infernot i min varelse har lagt sej till ett skrapigt brus. Hundarna sover; vi delar andetag. Min frukost får vänta lite till, så jag sitter och suger på hungerskänslan under tiden. Lugnet kostar, men vi har det fint nu. ...och jag skriver. Jag kan skriva igen. Jag kan andas.

Vaknade med tyngd i bröstet, men jag vet fortfarande inte hur - eller ens om - jag ska ventilera känslostormen som kväver mitt förstånd. Vill skriva ut allt, allt jag nånsin tänkt på de senaste två åren. Det är så långt mellan vilja och handling.

Tanken var att jag skulle hinna skriva ur mej lite svärta och förvirring innan det är dags för morgonrunda, men har en piggelin kooikerskit som tjatar om att gå ut och lukta av området. Han gläfser och boxas, så det är väl bara att vara till lags antar jag. Här går man sen kvällsrunda för att få sovmorgon.... Men icke!

Imorgon kommer den förlorade delen av mongofamiljen tillbaka hem för att fira in det nya året. Ja, jag skrev faktiskt fira, för det är precis det jag tänker göra. (Nu i alla fall... Det är ju tre dagar dit så det hinner ändras minst sju gånger innan dess) För jag har stora förhoppningar. Under precis hela 2015 har jag varit en puppa. Överlevt i ett hårt skal, formats om, gjort mitt livs kanske största utveckling. Kläckningen är nära nu. Framtiden formas.

Det kommer också bli fred på jorden, för det känner jag nån som kommer fixa. 

Idag har jag handlat på mej en massa godis och chips. Jag vet inte ens varför jag tyckte att det var en bra idé, och så är det ju så himla dyrt... Nu ångrar jag mej och mår lite illa över det. 

Något jag verkligen BORDE göra dock, är en ordentlig deep clean av håret. Får blir imorgon - det lär aldrig hinna torka innan kvällen ändå.

Det finns så många ord att skriva, och så mycket innehåll att fylla dem med att ingenting någonsin skulle få plats. Så många känslor att orden inte räcker till. Det kommer ändå aldrig spela någon roll att varje känslomässiga utvik är ett steg närmare klarhet. Ingenting har någonsin spelat någon roll. 

Det kommer ändå bara ord, och de är så många att de aldrig får något sammanhang. För jag känner allt som går att känna.  

Jag njuter av ensamheten ett par dagar till, försöker få ordning på orken, matintaget och allt det där. Det går bra nu? Hur ska man veta? Det finns en kravlös vän i tystnaden och apatin. Du är aldrig ensam i ditt eget sällskap. 

Multipla nyårssmällare igår kväll, så jag tidigarelade isolerandet av fönstren. Sting och Loppan fick sova i sina DIYTS (do it yourself thunder shirts, boyaah). Xenit var bara superförväntansfull och -pepp eftersom att ljud = "GODASTE GODISET WOOOOOW, MER LJUD TACK FAKTISS!!!"

Det är regnigt utanför huset, men inte i mej idag. Det enda som trycker är det faktum att jag måste äta frukost. Bara att gå och koka sin jävra gröt, men varför ger tanken mej tunnelseende och sus i öronen? Om jag äter kommer jag få mina bröst tillbaka. Motivation? Tillräcklig för idag. 

Försöker lyssna på Jake Buggs kommentarer till låtarna på första skivan men han mumlar ju för fan mer än Hannes, sååååå mission impossible  .... nu blir det gröt. 

Så har det varit jul ännu en gång. Härlig julafton hos mamma och pappa som vanligt. God mat, fint sällskap, tusen glada skratt och flödande alkohol.

Hade önskat mej bläckpatroner till min stenåldersskrivare, men fick istället en sprillans ny en, med scanner och allt. HUR awesome?!! Ett par haremsbyxor också, som jag gissar att mamma kräktes lite i munnen över. Det är inte MENINGEN att de ska vara snygga, mamma x) Också en ekologisk yogamatta modell dyr, som överträffade mina förväntningar. *sparkly eyes*

Nu är det nyår man ska pumpa upp sej inför, och i år blir det mycket förberedelser. Vi ska nämligen genomlida årsskiftet här hemma, på femte våningen med balkong mot Malmö. Eftersom det ska vara stor fest i Torekov så är det en no brainer att Hannes kommer ner istället. Hellre smällare än folk, liksom. Loppan är räddast, och ligger alltid och skakar i ett hörn, Mira är också rädd på ett inåtvänt sätt, men Sting skäller och skäller. Xenit fattar ingenting och är en lika obrydd sprallevink som alltid, och så vill jag att det förblir! 

Pga detta har mina hundförberedelser pågått sen december började. Har sju stycken kongar med färskfoder i frysen, en adaptildosa i väggen och torkad kyckling ligger överallt så jag kan kasta det på dem så fort det kommer en smäll. Provat ut hemmagjorda thunder shirts till alla tre. Loppan har fått testa i skarpt läge och det verkade funka riktigt bra. 

Skogscanvasen ska upp och isolera i vardagsrumsfönstret, resten av rummen får filtar och täcken och stängda dörrar, Loppans biabädd ska flyttas in i badrummet. De ska få göra ett omfattande godissök i terräng under förmiddagen för att tömmas på överskottsenergi. Måste också köpa hem ett överflöd av tugg i olika konsistenser och smaker, typ märgben, torkat laxskinn, vom etc så de kan frossa och endorfinboosta ordentligt under kvällen och natten, medan vi har Star Wars maraton på tillräckligt hög volym för att dränka alla smällar.  Planen är bombsäker! (pun intended)

Det kommer garanterat sluta med att jag glömt handla till oss, så vi får leva på blåbärssoppa, nötter och te. 

Andra julen som inte startas med julritt. Det har varit perfekt ridväder hela vintern, men jag har ju ingen häst. Hade säkert fått låna nån om jag hade velat, men de är inte Titan så då kan det lika gärna va. 

När han återföds som ponny, lär han bita sej in i mitt liv igen. 

Xenit e busig och pepp på morgonrunda. Jag måste äta min gröt först, så har lagt ett godissök för att dra ute lite överskottenergi så länge. 

Kan inte få ut bilden av Titans sista minuter ur huvudet. Det var sol. Jag höll i honom. Carina höll i mej. Stöttade honom ner på marken när sprutan börjat verka, det är många kilon som ska falla när en häst lämnar in. Carina höll i mej. Jag höll i honom. Hans sista andetag som suckade ut halva min själ. Satt på marken och smekta hans hals i oändlig tomhet tills Kjell kom för att hämta honom. Då började regnet ösa ner. 

När bilen väl lastats och körde iväg med halva mitt liv, slutade regnet tvärt. Solen trängde fram tillsammans med en fantastisk regnbåge där jag stod. Så ensam i mängden av ledsna människor som också älskat min klippa genom alla år. 

Sen dess har allting varit svart.