Imorse hade jag lite energi, så den använde jag till att bussa in till Malmö, med hundarna, och drälla en timme. Miljöträna oss alla tre liksom. Vi gick från centralen till stadshuset och vidare till värnhem där vi tog bussen hem. Det var riktigt mycket folk ute i det fina vädret, men jag lyckades överleva och hunddjuren skötte sej exemplariskt. 

Väl hemma och helt slut, fick jag dessvärre reda på att jag behövde ta till brukshundklubben för att sammanställa förra årets officiella tävlingsresultat i rallylydnad. Jackie lotsade mej fram på sms och till slut kom jag iväg. Som om jag inte var trött redan blev jag 6km cykeltur tröttare och har vatt rastlös i ångest sen dess, så jag lagade en äcklig soppa på morötter och curry. Det blir aldrig bra när jag "följer" recept; improv är min starkare sida.

Är så himla nyfiken på resultaten på mina blodprov. Har jag riktig tur så står allt bra till, men förmodligen inte eftersom min psykiatriker beställde typ en miljon tester. Hoppas på svar på torsdag. Jag äter ju faktiskt BRA mat, så helt katastrof kan det väl inte vara? Men så är det ju alla andra värden som ska va okej också. Sköldkörteln har vinkat lite och sagt "obs oklart om jag funkar som jag ska" men det är säkert falsklarm.

 


Magont och tunnelseende har följt mej sen jag kom hem från Malmö i förmiddags. Nu rinner ögonen av sej själv, det e inte gråt, bara utmattning. Jag fryser inifrån men är fasiken stolt över mej själv som klarade av så mycket idag utan att självdö. Ska bara överleva natten också.


Imorgon ska jag sova hela dagen.

Nu är jag här igen. Det är eftermiddag och jag har ännu en gång lyckats smyga mej igenom dagen utan att stoppa något i munnen. Utan att tänka på det. Djupandas nu för att kunna ta mej till köket och värma lite soppa. Åt pasta igår och ville gråta av äckelkänslor efter att jag tvingat i mej allt. 

Skulle ha tvättat idag, men mitt tvättmedel är puts väck. Antar att det är slut, men det var så längesen jag tvättade sist att jag faktiskt inte kommer ihåg. R&T lämnade Sting här ett par timmar för kloklippning, så nu har jag åtminstone gjort NÅGOT idag. Det är minst fyra dagar sen jag kostaterade att jag verkligen behöver duscha eftersom jag inte heller minns när det sist var. Har fortfarande inte hänt. Skjut mej. 

Hannes var iväg och kollade på ett hus idag. Ett litet hus i skogen, där han ska bo tills vi har råd att köpa en gård om tio år eller nåt. Om han köper det då. Huset alltså. Som visserligen är en jaktstuga. Min hjärna är mos. Så ovanligt? 

Vad hände med mina frukostrutiner egentligen? Vad hände med att köket var städat och att jag kom ihåg att ta min medicin varje dag? Det känns så avlägset nu, som om det var ett annat liv. Fast bara en månad sen, eller? Tycker att jag diskar och diskar, men ingenting händer? 

Min kropp är kaos. Gåshudig, frusen, skälvande. Läpparna torra och fnasiga. Kanske skulle spendera ett par timmar under hett vatten trots allt? Paralys. 

Ligger i min säng och försöker andas. Xenit fick upp mej imorse också, så vi kunde gå ut i stormen. Har sagt det förut och jag säger det igen: blåst är en av mina absolut värsta fiender. Finns inget som e bra med att det blåser, förutom möjligtvis att marken torkar upp snabbare. Så jag var irritabel, Loppan var sur, och Xenit obrydd som vanligt.
Lite sol på näsan lurar fram några leenden åtminstone.

Det e fan inte en människojävel som ska tala om för en att en inte är värdelös. Jag orkar bara prata med folk som jag vet inte svarar. Smsa med Jackie är minst jobbigt, eftersom hon e min soulmate och den jag faktiskt orkar konversera lite med. Som att prata med sej själv, fast bättre.
Dagens psykbesök känns i det närmaste oöverstigligt, men jag har tre timmar på mej att hämta kraft. Det kommer gå. Så matt, så tom. Så mycket bomull i kraniet, så många svidande tomtebloss i bröstet.
Men det kommer gå.

Facebook ska bort igen ögonaböj! Det är rena minfältet av folk som när som helst kan skriva till en.

Fortfarande har den jag helst av allt önskar skulle skriva till mej, inte gjort det. Och lär nog aldrig göra för den delen heller. Antar att det ligger hos mej ändå, dels eftersom Du aldrig har tid och dels eftersom det trots allt var jag som gick; men jag har ett fönster på glänt som Du kan ropa in genom närhelst Du vill. Eller behövde vi bara varandra, för att komma vidare i livet, just där och då? Jag vet inte vad det är som fått mej att klibba fast vid Dej, om det är något i mitt huvud, mitt hjärta, bekräftelse eller bara något kosmiskt. Vad tänker Du på när Du ser mitt liv flimra förbi på Din skärm? Är det bara jag som ohälsosamt hänger kvar? Du finns alltid inom mej i vilket fall som helst, vare sej Du vill eller inte. En dag, på nåt sätt, av nån anledning, kommer våra fysiska vägar korsas igen - min magiska intuition har sällan fel.
Tills dess håller jag ett vakande öga på Dej. (Mvh Miss Creep)

Förra veckan var hektisk. Minst sagt. 

Möte med socialen på psyk i tisdags. Min läkare ville ha ett blodprov, så fick hänga på vårdcentralen (fifan). Körde bort till Rocky och hängde några timmar i fredags, och sen middag hos mamma och pappa och på kvällen blev Mira attackerad av en hund så vi spenderade natten på djursjukhuset. Hon är ihopsydd och okej. 

I lördags var det högstadiereunion, och av någon anledning tyckte jag att det var en bra idé att gå på den trots att Annika var sjuk och inte kunde hänga med. Körde dit och hem ensam och nykter. Stol!

Sen blev det måndag och nån social utredning hos soc inför att jag ska få stödperson.

Under denna tiden har dessutom flera stycken människor, som jag inte pratat med på månader och år, plötsligt hört av sej. Visst kul, I guess, men allting börjar kännas väldigt överväldigande just nu. Varför allt på en gång? Missförstå mej rätt..

Stängt av allt nu och är så lättad över dessa tre dygn jag inte behövt interagera med en enda människa. Vilsamma aktiviteter i medvetande ultrarapid. Gjort så mycket yoga att min axeldragning sen oktober har rättat till sej och jag har noll ont (for real, the magic of yoga). Loppan och Xenit har flutit på vågen och som vanligt varit tålmodiga och finast. Har också lagat och fryst in ungefär tio liter grymt god (som tur var) tomat/morot/bön-soppa. 

Imorgon är det torsdag och veckans besök på psyyjkmottagningen. Hoppas på lite viktuppgång men det känns ärligt talat sådär.. Passar på med lite ärenden när jag ändå är iväg, så kan jag introverta några dagar till sen. 

Men nu är det kväll igen. Jag har ätit två riktiga mål mat idag, och funderar på att ta mej ut i köket och se om något kallar mej. 

Jag vill tacka denna dagen för att den har varit till min fördel, och mej själv för medvetna val. 

Det tog lång tid att fatta beslutet, men de här tre veckorna med Sting blev de sista som hans halvmatte. Han har varit en familjemedlem här med all tid vi haft tillsammans de senaste fyra åren, men jag inser själv att även en tredjedels hund mer än väl fyller upp kvoten för vad jag orkar. Så vi njöt av varandras sällskap, och självklart kommer han komma hit ibland, men inte som innan. Sista dagen innan vi skildes åt, hängde vi i hallen hos mina föräldrar när solen sken två stora prisman i hans svarta, blanka päls. RegnbågsSting kallade jag honom där och då, och tänkte påregnbågen som Titan lämnade när han gick från jorden och regnbågen vi körde mot för att hämta hem valpen Xenit. Undrade hastigt vem som skulle bli nästa regnbåge att visa mej vägen.

Just härom dagen kände jag starkt Titans lugn i mej. Låg apatisk i soffan, kikade på min tatuering och på hans svans som hänger på väggen. Ovanligt medveten om att det inte är på jorden han finns, fann jag plötsligt en gnista inspiration, lust att måla. Det var längesen jag använde färger - mitt primära medie är att skissa. När jag insåg att den vita färgen var slut var jag nära på att lägga ifrån mej allt, men kände flödet och lät penslarna måla vår första regnbåge.

Idag fick jag tillbaks internet, som varit i princip borta sen i torsdags. Upptäckte att en ny kommentar i bloggen inte alls var från den jag trodde, utan från någon vars instagramadress jag inte kände igen. Dess profilbild visade vagt ett ansikte bakom en kaskad av regnbågsfärger, och när jag insåg VEM DET VAR, så stannade min värld.  

Min siamesiska tvilling, som jag fruktlöst letat efter över hela internet, hittade mej till slut.

2016 levererar!

Internet har fortfarande, fyra dagar senare, inte kommit tillbaka. Det är tydligen byggnissarna som dratt upp en sladd, så tv och bredband är väck i hela huset. Dessutom har min dator bestämt sej för att den inte kan ansluta till mobilt nätverk. Den kan inte heller öppna Sims 4 utan internet, trots att skivan sitter i. Den är med andra ord helt värdelös för tillfället.

I september förra året, var jag, Xenit och Sting med när en bekant spelade in en liten informationsfilm om hundträning med progressiv förstärkning. Nu var allt färdigklippt, och igår var det premiärvisning hemma hos Marie. 

Jag hade laddat i två dagar inför att gå ut i offentlighetenoch faktiskt umgås med flera människor som jag mer eller mindre inte känner. Sju-åtta hundnördar, majoriteten veganer och tre hundar var ändå bäddat för succé. Xenit är besatt av Marie's Ziggie, så han fick sitta med mej hela kvällen, istället för att springa och hetsjucka. Tönnis. 

Filmen var bra, fikat gott, människorna snälla och gulliga. Jag hade en plan för hur jag skulle hantera uppkomna situationer, men lyckades inte följa den helt. Missade att jag skulle suttit på golvet med Xenit, då hade han kommit till ro bättre, men min hjärna funkade ju såklart inte helt hundra. Alltså ska jag inte vara så hård mot mej själv över det.

Det pratades om att åka till Käglinge idag, och då lät det som en bra idé, men insåg när jag vaknade imorse att det skulle va overkill med två dagars umgänge. 

I skrivande stund är jag hos mamma och pappa. Mitt bredband (och tv) har varit av sen igår morse, av okänd anledning, och jag har inte orkar bry mej om det, så gick hit för att tanka ner lite att kika på idag. Två avsnitt American Idol t ex. Gick på spillepengen med mamma och hundarna förmiddags, och nu sitter jag bara här och väntar på att jag ska orka resa mej ur fåtöljen och traska mej hemåt. Det är ju världens längsta tvåhundra meter hem. Liksom.

Mitt ryggslut är ontigt idag, yogan blev jobbig imorse. Jag är trött. Jag ska gå hem. Snart. Nu? Kanske. 

Har ju faktiskt fått ner de två första avsnitten av nya serien Shadowhunters, baserad på Mortal Instrumentsböckerna, så e psyyyyched över det, så nu ska jag gå. 

Skoja, skulle tydligen klippa pappa först så det dröjer en kvart till. 

Det bor ett raseri i mej. Mina händer darrar, varje andetag är ståltrådstornado. Ångestparalys.
Ett ämne av ett leende smög sej på när vi var ute och lekte i nysnön imorse. Älskar att se Loppan så busig. Xenit tokälskar snö. Mina ljus.

... så kom Alex Preston - 200 miles upp på Spotify, och plötsligt släppte andningen. Ansiktsdragen slätas ut. Jag är snart redo för dagens yogacamp. I trust.. ... vadå? Initierar en stunds pranayama, sen lär allting falla på plats på mattan.
Namasté.