Alla inlägg under februari 2016

Av Mia - 27 februari 2016 22:33


Ensam.

Tryggt. Pålitligt.

Vill bara springa, springa, springa. Ut. Bort.

Önskar mej lite ork imorgon.

Av Mia - 27 februari 2016 08:25


Tomhet, bristande livslust. En dag av alla dagar.
Dagar i koma, orkat inget, kunnat inget.
Virvlande flykt, ta mej bort, ta mej dit, ta mej med.
Stäng av skrik, vrid upp volymen, tänd upp mörkret.
Väggarnas pappershesa röster väser glåp, krymper utrymmet.

Regnbågen erbjuder en oas i fjärran. Permission.
En hållplats att stanna vid, fristad i bomull.
Ser den på håll men har bleknat förr så jag skyndar inte.
Led mej till sinnesro, jag går själv men lys min väg.
Ett steg i taget, ta emot mej när jag faller över tröskeln.
In i fristad, värld av bomull. Oas för en skör, nykläckt fjäril.

Av Mia - 24 februari 2016 08:50


Mina skuldror vill inte leva idag. Tror jag hade ihjäl dem när jag desperat försökte få ordning på downward facing dog igår. Kämpar riktigt mycket med den posen och vet egentligen att jag bara borde låta det ske, men den är svår. Mitt svårböjliga bäcken ger mej qasimodorygg, ochh det känns som att det mer blir nåt mellanting mellan .... jag vet inte ens. Behöver bli mycket mer snäll mot mej själv, men eftersom min övriga överrörlighet gör allting så lätt för mej, så ar jag svårt att acceptera det som inte riktigt går. One legged pigeon är snudd på omöjlig, men det kan jag ändå på nåt sätt acceptera, eftersom jag inte gör den varje dag som down dog. Bläääh. Det blir ett enkelt, mindful pass nu på morgonen och ska verkligen försöka få lite ro till att meditera också. 



För typ ett halvår sen pratade med min uppfödare och hon berättade att en av "valparna", från kullen som föddes parallellt med Xenits, hade det lite svårt hemma. Visat aggressiva tendenser mot familjen etc. Där och då ville jag bara ta hem honom till oss. Idag såg jag i vår kennelgrupp att han ska omplaceras till ett lugnt hem utan barn och min hjärna började gå i spinn. Jag har ett lugnt hem utan barn. Är jag verkligen ett tillräckligt aktivt hem för Xenit? Han älskar ju barn och hade kanske tyckt det varit roligt med ett byte? Jag har ju inte plats för två liksom. 

Blev tvungen att ringa Hannes och höra honom säga det jag egentligen visste: Xenit hade INTE varit glad om han inte fick va med sin "MÄÄMMÄÄÄÄÄÄ!!!!!!" (alltså jag) och Triton är kanske lite väl försiktig för att trivas med Loppan och Mira. Jag vet ju att jag ALDRIG skulle lämna bort min lilla X, men ibland fladdrar tankarna iväg i så många om och kanske. Det gäller för tusan allt, och då behöver jag plockas ner till verkligheten. 


Känner att jag lever mycket i mina fantasier just för tillfället och behöver bli påmind om vad som är logiskt och inte. Borderlinebarn, jag säger då det....

Av Mia - 22 februari 2016 22:25



Lugnet infinner sej. Trodde inte jag skulle orka prata med någon idag, att jag skulle gå in i mej själv helt och gråta mej till sömns. Men så blev det ändå ett timmes+ skypesamtal med en regnbågsfjäril, vars röst lugnade och lättade dimman, lockade fram leenden och till och med några skratt. 

Tack vackra, för att du finns. Jag lovar att inte försvinna igen.

Av Mia - 22 februari 2016 19:05



Nu är det ett sånt där spännande tillfälle igen, då jag öppnar ett tomt inlägg med bara en oidentifierad känsla för att låta tangenterna suga orden genom fingrarna, ur mitt hjärta. Att få det i ord, så jag kan läsa det sen och kanske förstå, klura, acceptera. Let's go: 


Det har varit borderlinekaos inom mej idag. Rubbad balans efter att jag varit inne i Malmö för att miljöträna lite igår. Tittat på folk liksom. Bara för att. Tjugo minuter. När jag kom hem krashade jag i darrande fosterställning och hetstårar. Jag orkar inte vara såhär trasig, att jag inte ens kan vara ute utan att bli sönderstressad. 

Försöker söka något slags stöd någon stans ifrån, och sanningen är att jag faktiskt känner mej lite ensam. Trodde aldrig att jag skulle erkänna eller ens upptäcka den känslan, men nu är den här och hälsar på. Smeker min kind, viskar att det finns alltid alternativ. Men vi är inte vänner, jag kan inte lita på känslor som får mej att vilja ha människor i min närhet. Så vansinnigt förrädiskt. Obehagligt. Sinnessjukt. 

Jag är själv här hemma så mycket, mer än jag nånsin brukat vara. Det är tryggt och behagligt och egentligen är det kanske inte sällskap jag kräver, utan mer uppmärksamhet och smekande ord. Sånt jag alltid intalat mej att jag inte behöver. Aldrig velat acceptera att jag innerst inne är en kall och rädd liten fågelunge som beöver så mycket mer än jag ger uttryck för.

Eller är det bara en längtan efter att få som jag vill? Efter att någon ska komma och slå mej på käften så jag kommer i rätt balans? Tröstande händer? Vad är det egentligen jag behöver här, just nu? Jag behöver min livskamrat men han är så smärtsamt otillgänglig.

Jag är lite vilsen och väldigt rädd. Tom. Ensam. Ihålig. Ledsen. 


Ångesten karvar djupa skåror i mitt inre, knyter samman magen till något olösligt. Om jag öppnar munnen kommer skriket i mej loss och river isär mitt ansikte. Varje ljud får min kropp att explodera. Loppan piper, jag vill bara skrika, kasta en bok i huvet på henne, kasta mej ut från balkongen och springa på brutna ben tills jag kräks upp magknuten och huvudet ramlar av. 


Jag vet vad jag behöver nu. Jag behöver vara HELT ensam. I nån jävla grotta. Jag avskyr mej själv för att jag flyttade till det här huset. Här är så mycket människor det är så obehagligt, jag orkar inte mer. Varje gång jag ska gå ut är en jävla kamp för att andas tills jag kommer ner de fem våningarna och ut på öppen gräsmatta, där jag kan se var som finns och aldrig beöver vara närmre någon än tjugo meter. 

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. 

Av Mia - 20 februari 2016 11:11


Manipulerar, hetsar, stöter bort.
Kommer och går som en stormvirvel och lämnar fallna hjärtan där jag går.
Skänker oro och hjälplöshet, det är bortom min kontroll. Det borde vara förbjudet, finnas regler för vad som är omänskligt beteende. Regler jag ändå inte varit kapabel att följa. Jag tillhör inte den här planeten, kan inte förstå intentioner, ser baktankar i varenda vackert ord. Cynisk och naiv. Är satt här av andra anledningar, men famlar genom dimma och taggsnår i desperat sökande efter den Rafiki som en dag ska få mej att se mitt syfte. Famlar inom mej men hittar bara skrik och ambivalens.
Jag skriver om att leva med förbannelsen, men orden räcker inte till och jag behöver fly när det blir övermäktigt. Min livskamrat ser tålmodigt på när jag virvlar omkring i kaos, med full förståelse och acceptans över att jag inte är tämjbar. Att jag dör i fångenskap. Att jag utan förvarning kan lägga på mitt i ett samtal och försvinna i dagar. Oresonlig. Fullständigt obegripligt om det är av solitudabstinens eller raseri för något han sagt fel. Bestraffar med tystnad. 
. Jag lever och andas känslor. Mental närhet, fysik gnista. Sorg och längtan blandas med eufori i ett kalejdoskop av oförklarlig tillvaro.
Människor är så lätta att påverka, suga själen ur. En blick, ett leende, ett skratt och så kan jag stoppa dem i min ask. Spara, för att sen plocka fram när regnbågen bleknat, när jag har slut på positiv. 
Av andra kräver jag allt jag inte själv kan ge. Trygghet, pålitlighet, närhet. Löften.
Faller kär, faller för fort. Glömmer aldrig. Vill bara stanna här och vänta, stanna här och tyna bort. Det en behöver är oftast inte det en vill ha, men det enda jag kan göra är att lita på min intuition och låta livet visa mej vägen.

En dag kommer jag att veta. 

Av Mia - 20 februari 2016 09:27


After my picture fades and darkness has turned to gray

wathcing through windows, you're wondering if I'm okay. 

Secrets stolen from deep inside

the drum beats out of time.

Av Mia - 20 februari 2016 08:56



Känner mej fortfarande som ett halvt lik efter torsdagens anspänningar. Sov halva dagen igår, dogparkourtränade hundarna på gården, spelade Wildstar med Jackan och hoppades innerligt att jag skulle få sova hela natten inatt. 

Det fick jag inte. Vaknade klockan 03 ur mitt längsta ångestdrömskrik någonsin, genomsvettig och frusen. Funderade på att gå och sätta mej i duschen, men då kom min lille Xenitsked in under täcket för att värma och jag lyckades somna om efter nån timme.  

Skriket bor kvar i mej, jag är darrig, blicken flackar, magen och hjärtat är hopsnörda i varandra. Svettlukten sticker i ögonen men hur gör en för att orka? Hundarnas ljudande stressar mej, men nu hittade Xenit en foppatoffla som han kastar med och Loppan tog hans tuggpinne, så då har de att göra en stund iaf. Intar duschen med musik. Oklart hur många timmar. Om jag kommer så långt, vill säga. Om min kropp kan röra sej. 


Cry your weak heart out.

 

 

Presentation


Ångesten gamla vän
kom och sitt här på axeln
så rider vi ut natten.
Ungdomliga ångesten
jag är för gammal
för att ha den
Men det är inte jag
som bestämmer.

Twitter&Instagram: @hobbypucko

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6 7
8
9
10
11
12
13 14
15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards