Det finns en aning om varför jag mår och känner som jag gör. Men bloggfan är liksom inte platsen att ventilera mina innersta hemligkänslor. Även om jag faktiskt gjorde det för två månader sen, i ett lösenskyddat inlägg, men vart tog det mej? Ända hit. Det enda som hände när det uppdagades och kastades i ljus, var att en stor del av mej dog. Vaggad i gråblek apati.
Ingenting har varit det samma, detta året. Men är det någonsin det? Är inte allting alltid annorlunda?

Det vackraste är ouppnåeligt, man kan inte både vara bland molnen och i fas. Den här tiden av mitt liv behöver jag trygg stabilitet. Det är så långt att falla där uppifrån och man vet aldrig var man landar.
Så jag stannar här, på kullarna, under de glesnande trädkronorna. Med stöd och uppmärksamhet som jag aldrig någonsin behöver konkurrera om, eller tvivla på. Övar upp min självständighet, för någon gång kanske jag faktiskt prövar mina vingar. Då kommer allting ändå vara annorlunda.

Försöker återhitta nån slags mening med tillvaron, men jag orkar liksom inte ens försöka längre. Hannes har påpekat att jag verkar ha gett upp, och mina dagar åt mest åt att titta på, och spela, pokemon. Det börjar bli höst nu och jag är rädd. Det mesta flyter ihop. Hundarna är det enda jag orkar lägga lite ork på, vi jobbar på trots kaoset i min hjärna. Försöker planera träningspass, har anmält mej till en dagskurs och promenaderna är behagliga. Förutom att de inte ger mej ett skit. Vi är ute enbart för deras skull. Ingenting ger mej ett skit. Jag gör saker med dem för att DE vill och behöver. Men det ger mej ingenting. Ingenting ger mej någonting. 

Jag är död inombords.

Så ligger jag här igen, söker tillflykt i den här sorgliga bloggen. Jag hade kunnat berätta om hur fantastiskt jag haft det i skogen den senaste månaden, om alla bär jag plockat, alla gånger jag och hundarna gått vilse...

Men här kommer ännu ett förtvivlat spam.
Klockan är 03. I eftermiddags drack jag way too much kaffe hos min PytteAnnica, och nu befinner jag mej klarvaken i min skitta trea i Rövlöv.
Dricker whiskey som om morgondagen inte fanns, vilket den inte heller behöver göra om jag bara skiter i att tvätta, vilket just nu låter jävligt lockande.
Har lyckats låta bli att störa folk med mitt fuckup, och istället postat ungefär hundra tweets. Skoja, men fler än jag orkar räkna iaf.
Ligger i sängen och håller min whiskeyflaska, som vore det ett jävla gosedjur. Önskar det fanns nåt öppet så jag kunde köpa cigg. Är sugen på att vara ute, jaga pokemon tills jag stupar, somna på lekplatsen här utanför.
Vad tjänar livet till egentligen? Varför har jag inte bara lyckats göra mej av med det, trots alla försök? Vad är mitt jävla syfte i den här sketna världen?

Har köpt en massa pistagenötter för att göra nötsmör, men kan inte låta bli att äta dem efter hand som de skalas. Vadå karaktär? Vadåå sluta dricka när det räcker? VADÅ bry sej ens????

Orkar inte detta. Om jag mår horfitta imorgon, så är det åtminstone det jag förtjänar.

Nä, pallar inte befinna mej här, det får nog bli femton minuter/en kvarts pokemonjakt ute i sommarnatten ändå.

Önskar mej cigaretter. Finns inga.
Mvh före detta rökare.