Försöker återhitta nån slags mening med tillvaron, men jag orkar liksom inte ens försöka längre. Hannes har påpekat att jag verkar ha gett upp, och mina dagar åt mest åt att titta på, och spela, pokemon. Det börjar bli höst nu och jag är rädd. Det mesta flyter ihop. Hundarna är det enda jag orkar lägga lite ork på, vi jobbar på trots kaoset i min hjärna. Försöker planera träningspass, har anmält mej till en dagskurs och promenaderna är behagliga. Förutom att de inte ger mej ett skit. Vi är ute enbart för deras skull. Ingenting ger mej ett skit. Jag gör saker med dem för att DE vill och behöver. Men det ger mej ingenting. Ingenting ger mej någonting. 

Jag är död inombords.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...