Tillbaks i Rövlöv igen efter tio dagar till skogs. Time flies. Trivs så bra där uppe, men det är ändå lite av en välsignelse att komma hem till mitt eget. Min diskmaskin, det till synes oändliga varmvattnet i duschen och mitt eget sovrum. Huset är ju trots allt "hemma hos Hannes", med allt vad det innebär, även om jag har min egen lilla stuga.

Eftersom det är torsdag idag, så sitter jag på psyk. Öronackupunkturen gjorde riktigt ont idag, förmodligen eftersom jag inte var här förra veckan. Sitter i vanlig ordning inne på Johans kontor och han har äntligen skaffat en klocka som inte tickar! Ä N T L I G E N ! ! Så många gånger jag velat kasta ut den där klockjäveln genom fönstret. Det är verkligen omöjligt att meditera med det där ständiga tick-tackandet.
Men nu! Ah. Frid....

Snart är även denna dagen slut. Ska gå ut och lulla en sväng med Loppan. Det är mest väntan. Lite längtan. Mycket beslutsamhet. 

Är så trött. Så. Trött. 

Vill bara äta en massa, men dels hade jag gått upp en del vid vägningen i torsdags, så det behövs liksom inte, och dels så har jag faktiskt inte råd att lägga pengar på skit. Som chokladbollar och sånt. Den där vanliga "mätt-eller-hungrig-spy-eller-äta"känslan. 

Ikväll känner jag. Ikväll har jag varit hos föräldrarna och druckit vin. Och Amarula. Jag har inte pratat med Hannes idag - vilken överraskning? 

Men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om helt andra känslor. (tror jag)

Men förmodligen inte. Jag inser, när jag sitter här och köttar i mej Anamma's vegofiléer som en annan karnivor, att nån stans så är vi kanske inte mer än det vi är födda att vara? Mitt Mål de senaste åren har varit att gå rakt emot det. Jag kan välja själv. Men varje gång promillen kommer tillräckligt högt, så vet jag plötsligt helt andra saker. Helt andra kroppar.

Och jag vill inte ens veta, vill inte ens bry mej, vill inte ens orka, och hade det inte ens varit så att något av det spelade någon roll, så antar jag att min telefon kanske faktiskt inte heller har svaret jst nu - oavsett om den dör ikväll, just DÅ, eller lyckas skicka något trots allt, eller bara skit och hans faster. Det spelar ingen roll. Jag är ändå för feg. 

Imorgon är en ny dag, sen bara en dag till, tills jag flyr till skogen. Och den som inte kan vara närvarande i mitt liv, bör heller inte vistas i det. Du gör mej bara traasig. 

Den sista alkoholen här hemma är uppdrucken. Har druckit ett par glas vin hos mamma och pappa nyss, och vill helst av allt bara holka i mej vadfan som helst tills jag somnar, eller skrattar eller dansar. Ge mej nåt som känns. 

Den eviga tomheten. 

På söndag kommer Hannes och hämtar mej. 

Hade jag bara kunnat låta bli att va en sån idiot hade jag druckit skallen av mej imorgon. 

Orkar inte vara i denna hjärnan. 

Skriknödig.

Ännu en gryning. Den här är dock lite skittare än på länge, men eftersom det faktiskt är pga något konkret så gör det inte så mycket. Vaknade vid fem av illamående, och har kräkt och haft mej den dess. Jag behöver minst 10h sömn för att fungera, och nu har jag fått tre. Önskar bara så innerligt att jag kunde få somna nu snart, så min hjärna inte gör kaos av mej resten av dagen.

Under de två åren jag bott i denna lägenheten, har jag verkligen ansträngt mej för att inte bevänna någon granne. Det är så jävla jobbigt att ha folk i samma hus som vill stanna och prata och grejer. Nu gick jag dessvärre på niten igår när mina nya grannar, som flyttat in bredvid mej, behövde hjälp med sitt bredband. PissComHem kände sej tvungna att ha någon som pratade svenska för att teckna deras abonnemang, trots att mannen pratade bra engelska. Givetvis ställde jag upp, som den FördomsfriaJesusMiasamarinen jag är. Gick hem till dem (efter att blivit lovad av snubben att "I will make you swedish coffee!") och pratade med comhem i en halv evighet tills vi till slut fick ordning på allt. Himla trevligt, jättegulliga, och jag stannade i två timmar och pratade och skrattade. De var från Syrien, vi lärde varandra lite språk och jag fick turkiskt kaffe (som jag gissar var anledningen till nattens sömnlöshet pga seeviiiinstarkt!!!) innan jag till slut blev på tok för trött och gick hem.
Och sen kommer ju ångesten. Det var ju precis såhär det inte skulle bli. Ja, det funkar dagar som igår när jag hade lite energi att ta mej an världen, men under de veckor som allt faller ihop och jag knappt vågar gå utanför dörren, och än mindre prata med någon!?

Där jag bodde innan blev jag "kompis" med den gamla tanten Kattmamman. Sen började hon ringa mej en massa och jag blev tvungen att gå omvägar (och gör fortfarande) för att undvika att stöta på henne. Sen kände jag mej tvungen att flytta. Okej, det var inte den enda anledningen såklart, men faktiskt en pinsamt stor del.

Men de här är iaf en familj som har varandra, och inte en 82 år gammal ensam skröplig dam med nio katter. Jag har berättat om Loppans problem med folk, bett dem att inte knacka på hos mej pga hennes stress (alltid bra att kunna skylla på hunden) och sagt att jag mest av allt vill vara för mej själv. Känner ändå att jag har gett mej själv lite förutsättningar där, så får väl se hur det här (förhoppningsvis inte) utvecklar sej.

Att några få ord kan lyfta en så. Lugna andningen, tysta skriken så att en liten del av mej kan få ro. Kan få förstå det där kapitlet, istället för att försöka hitta någon mening i repetitioner, att istället kunna läsa vidare. Faktiskt se att det finns mer. Att jag inte behöver se hela trappan, för att ta första steget. Det spelar liksom ingen roll vad som finns där uppe, det kommer ändå visa sej. När en vet, så vet en.
Och jag behöver inte vända upp och ner på mitt liv, för att kunna acceptera de här känslorna. Bara leva med det, se det fina i att känna som vi känner, vara tacksamma för det vi ändå nånstans har. Hjärtat behöver inte smulas sönder i miljoner bitar, för Du är inte borta. Finns alltid där. På ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Det känns inte bråttom längre, jag är inte en knut av oklara val. För jag behöver inte välja. Inte nu. Vi känner ändå samma sak. Det kan ingen någonsin ändra på. Inte ens vi.

Visste inte om jag va hungrig eller mätt, om jag ville äta eller kräkas. Men efter lite övertalning från Jackie, åt jag till slut lite äppelkaka. Och nu....
Nu. Nu kan jag inte andas. Trycket över bröstet får ögonen att tåras.
Så blev detta kvällens kamp. "Din kropp vill dej väl! Din kropp älskar dej", säger hon, min fina själasyster, men just nu känns det bara som att den vill förgöra mej.
Gör vad jag kan för att skjuta bort paniken. Hatar.