Att några få ord kan lyfta en så. Lugna andningen, tysta skriken så att en liten del av mej kan få ro. Kan få förstå det där kapitlet, istället för att försöka hitta någon mening i repetitioner, att istället kunna läsa vidare. Faktiskt se att det finns mer. Att jag inte behöver se hela trappan, för att ta första steget. Det spelar liksom ingen roll vad som finns där uppe, det kommer ändå visa sej. När en vet, så vet en.
Och jag behöver inte vända upp och ner på mitt liv, för att kunna acceptera de här känslorna. Bara leva med det, se det fina i att känna som vi känner, vara tacksamma för det vi ändå nånstans har. Hjärtat behöver inte smulas sönder i miljoner bitar, för Du är inte borta. Finns alltid där. På ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Det känns inte bråttom längre, jag är inte en knut av oklara val. För jag behöver inte välja. Inte nu. Vi känner ändå samma sak. Det kan ingen någonsin ändra på. Inte ens vi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...