Har du den där känslan? 

Jag menar den där känslan 

av att någonting 

avgörande hände 

när jag var ouppmärksam. 

Att någonting försvann. 

Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat mej till min yttersta gräns för att skapa en dräglig livskvalitet av oväntade resurser. 

Spisen som slutar fungera i två veckor om man städar den.

Värme i huset så det slipper va 9°c när jag vaknar på vintern.

Bilen som varit alldeles för stor för mej sen jag köpte den och på senare kostat orimliga mängder att laga. Efter denna besiktningen var jag tvungen att inse att jag måste släppa taget om den nu. Det är bromsarna, både belägg och parkeringsbroms, oljeläckage, något mer jag inte ens orkar komma ihåg och har ACn lagt av. Den drar nästan en liter milen och det har länge varit svårt att rättfärdiga att behålla den. Jag älskar den. Så mycket. Har förnekat och förnekat att den är alldeles för dyr att ha. Nu går det inte att blunda längre. Och det är fruktansvärt.

Men jag tror jag har hittat en, efter gediget sökande, som faktiskt har allt det där jag faktiskt letade efter när jag skulle köpa bil från början. Innan jag impulsköpte denna för att den var så fin och pigg och sätena sköna. 

En lite mindre bil men fortfarande rimligt stor. Den är ljusblåmetallic, sådär som jag sen barnsben lovat mej själv att jag skulle ha. Den är lagom på alla sätt och har en liten buckla som gör att den är avsevärt billigare än sina likar. Jag bryr mej inte om små bucklor, I can't have nice things anyway.

Men sorgen. Gud, sorgen. 

Och det är så MYCKET sorg. För mitt i allt som håller på att bli mycket långsiktigt bättre, så att jag kommer kunna luta mej tillbaka lite och inte oroa mej så JÄVLA mycket över allt som inte funkar som det ska... Så har det gått så mycket tid och energi att jag tappat något av det allra viktigaste.

Och jag hoppas att jag på något sätt ska kunna gottgöra det, trots att jag lovat för mycket, att jag varit sämst. Ett svek. 

Snart är det lång semester. För andrum. Sen BORDE saker gå på det viset jag TRODDE det skulle kunna börja göra i våras.

Stå ut med mej - jag behöver dej. 

Det har varit de längsta veckorna i mannaminne. I helgen har min älskade, älskade Jackie varit här och hjälpt mej med det omöjliga: att få ordning i den här krigszonen som ska föreställa ett hem. Vi har fyllt bilen med skit som ska till tippen. Och jag kommer behöva köra en runda till. Hur mycket saker kan det finnas? 

Jag är helt slut som människa, Jackie har klämt ut det sista jag haft för att vi skulle bli klara. Vi har skrattat hysteriskt under helgen men jag har också gråtit av ren och skär utmattning, gråtit av det tomma hålet i hjärtat. Jag är så överväldigad av allt, det är så mycket, så mycket. Så ledsen att jag mår illa över att jag inte klarar av att laga det som blivit trasigt just nu. Att jag varit sämst så himla länge. Jag förtjänar inte något så fint. 

Det här bör vara sista veckan. De sista sju dagarna av kaos. Men så har jag sagt innan, jag vet det. Kan bara hoppas att det är på riktigt den här gången. Så att jag kan försöka laga det som blivit trasigt. 

Kan inte sova.
Det snurrar i min skalle.
Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte bara gå i dvala och vänta på "sen". Måste förhålla mej till dagar och tider. Och visst är det hälsosamt med lite rutin och nån slags syfte men det innebär en helt enorm jävla kraftansträngning. Min hjärna kämpar för att bara få stänga ner men jag måste varje dag veta vilken dag det är. Bara den kampen tar massor av energi.
Jag måste planera olika saker, ja men allt sånt där som normala människor gör utan större ansträngning. Kan inte bara göra saker "nån gång".
Jag VET att det låter typ fucking bortskämt men det går inte att förklara mängden energi som går till basala saker.

Jag borde sova för jag vet att jag behöver det. För att jag är ledig imorgon och hade velat vara vaken under dagen så jag kan få lite ljus. Tydligen så kommer det inte ske. Har lagt mej på spikmattan nu för att tvingas till nån slags avslappning i några muskler.
Över jul och nyår har det varit mycket på jobb. Nu kommer det lugna sej lite igen.

Blodcirkulationen börjar komma igång av spikmattan och det har utlöst en fet huvudvärk.

Oron över att ha sårat någon. Gjort nåt fel. Fyfan vad den äter på en.

Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd. 

Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.
Sitter på mitt kontor, tillika gästrum, i MITT HUS och spanar genom fönstret så jag ser när han kommer. 

Har precis skrivit klart en sammanfattning till en klient eftersom jag har världens bästa jobb. Håller en liten paus innan jag måste förbereda inför morgondagens valpkurs. Sen fortsätta fila på den där föreläsningen jag ska hålla för personalen nästa vecka.  

Till sommaren ska pappa och jag slå ut en vägg och göra vardagsrummet större. Det ska bli najs. 

Kaffet har kallnat och nu måste jag få skickat iväg den där sammanfattningen. Let's go bara liksom. Mycket att göra idag. 

Lamslående ångest. Igen, igen.

Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten.
Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet.
Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte.
Jag.
Fucking.
Orkar.
Inte.
Det gör så ont i hela allt.

Nu är det min födelsedag. Jag bryr mej inte om att bli äldre.
Har däremot tagit bort mitt födelsedatum från Facebook för att jag inte orkar att folk som valt bort mej ska påminnas om att jag finns och känna sej tvungna att skriva för att det stack till i samvetet.
Nej tack.

Jag tänker att jag inte bryr mej men ändå pyttelite bitter. Bitter för att jag känner mej ensam. Går ändå och undrar vem som kommer minnas. Veta. Jag borde inte bry mej. Men det gör jag. Lite.

Men som present till mej själv ska jag slå av ljud+vibration på telefonen och sova ut ordentligt imorgon.

Jag dör lite inombords.
Drömjobbet är inom räckhåll. Hundskötare på ett hundcenter med moderna metoder i fokus, tillgång till hundsim, rehab och träningshall för kurser och beteendeutredningar. Stort klientel och gott rykte.

Men så fuckar FK & AF. "Det funkar inte med din arbetsträning om du ska öka i tid mimimimimi....."
Jah jag behöver få ett medicinsk underlag på att de inte är lämpligt för mej att öka i tid. Det ÄR det inte. Men mottagningen jag är skriven på har inga läkare, jag får inte ens tid för att förlänga mina sjukskrivningar i rätt tid och nya läkare varje gång som är inhyrda från andra ställen på länk eller telefon som har noll koll på min bakgrund.
Är så sjukt utmattad av detta och luften har gått ur mej helt. Nu har jag skrivit ihop ett mail som jag ska skicka till min gamla läkare från min förra mottagning. Läkaren som jag hade i tio år innan han fick nytt jobb och jag flyttade. Vädjar om hans hjälp. Han kommer att fatta. Frågan är om han ens KAN hjälpa mej. Om inte så har jag ändå försökt. Då får jag kämpa vidare på något himla sätt.
Så mycket ångest och huvudvärk. Så mycket rädsla. Jag orkar inte mer.

När jag köpte mitt hus blev jag skänkt två soffor. Inga dåliga soffor men inte heller perfekta. Armstöden tar för mycket plats, färgen är ful och sittdynorna kasar ner. Jag saknar en soffa med divan, en soffa som är tillräckligt lång och djup för att man bekvämt ska kunna somna i den. En soffa där båda hundarna (och jag) får plats utan att knö. Där det finns mer än ett ställe flr en hund att hoppa upp, så att ingen blir störd.

Länge har jag letat efter en bra soffa till ett rimligt pris. För soffor är dyra och mitt vardagsrum är märkligt utformat och ganska trångt med sina fyra dörrar, sex väggar, kamin, vedförråd och kökslucka. 

Så igår bestämde jag mej till slut för en soffa som skulle passa här. Rätt mått men med kompromissen att köpa till en matchande fotpall istället för divan. Nåja. Allt som allt skulle det gå på 8000kr vilket inte är helt orimligt men fortfarande väldigt svidigt för en fattig plånbok. Jag bestämde mej således för att försöka hitta soffan begagnad, sålänge den var i hyfsat skick och mörk färg (tassar och så), bara köpa till fotpallen och då komma undan med kanske 3000kr istället. Det är en rätt vanlig Ikeamodell så det fanns absolut annonser, de flesta ljusa och/eller i rätt sunkigt skick, alternativt nära nypris. Och så plötsligt. 

Så såg jag den. Annonsen. En mörkgrå soffa. MED matchande fotpall. Inom hämtbart avstånd. För 750kr för allt. SJUHUNDRAFEMTIO KRONOR!!!! Jag skickade ett meddelande till säljaren direkt, hade helt missat att klockan var halv tre på natten. Han svarade direkt. Den fanns kvar och jag kunde hämta den i helgen. HERREJÄVLAR I MIN LÅDA! Kunde inte alls somna på resten av natten, så ivrig inför att det skulle bli morgon så att jag kunde fråga mina föräldrar om de SNÄLLA SNÄLLA kunde hjälpa mej att få hem soffan. 

Natt blev dag och när jag ringde mamma blev hon nästan lika exalterad som jag. Imorgon hyr de ett släp och åker och hämtar den och kör upp den till mej, samt tar med min gamla soffa till tippen. HURRA! Håller nu tummarna pissehårt för att allt ska gå i lås ordentligt. Helt osannolikt. 

Nu måste jag städa undan, förbereda, bana väg och flytta soffor här inför morgondagen. Soffan i uterummet (som nyss börjat mögla så smått dessutom) ska slängas och ersättas med soffan som nu är i vardagsrummet som i sin tur ska ersättas med den nya soffan. Så varför sitter jag då här egentligen? Let's GOOO!

Fakk, måste ta in ved också nu medan det fortfarande är pyttelite ljust ute. Skynda skynda!