Men vänta nu här. 

Har det försvunnit inlägg från den här bloggen? Som jag skrivit den senaste tiden, två i alla fall. Eller? För jag vet att jag skrivit efter det där inlägget i april. Eller hade jag inte det? Har jag bara tänkt att jag skulle? Jag är så säker på att det funnits fler inlägg? 

Jackie, kan du konfirmera eller dementera detta? 

Något gick sönder i mej när vi fick dåliga svar på Loppans blodprover och nu har jag gråtit i vad som känns som en halv evighet. I verkligheten bara två dygn.

Det åskar idag, hon är ledsen och jag bara kan inte hantera någonting. På måndag startar processen att boka tid förundersökningar och förbereda henne på fler veterinärbesök och jag känner hur jag liksom kapslar in mej själv i en cylinder där inget annat kommer att finnas än det här. 

Åskar går och matchar kaosandet i mitt inre. Skriket har vaknat med full kraft. 

Hade det inte åskat hade hon varit glad och pigg som vanligt. Nu är hon rädd och ledsen och det förstärker alla känslor av hopplöshet och hjälplöshet och maktlöshet. 

Jag har en plan, jag vet vad vi behöver göra och jag kommer att lyssna på henne hela vägen. Men jag har känt den här känslan förut. Det där vetskapen om att jag måste vara vuxen nu, jag måste sätta på mej alla olika glasögon och fatta alla rätta beslut. Jag måste varje minut föra ett krig mot mina impulser att implodera och gå under, gräva ner mej under huset, skrika tills jag kräker upp alla mina inävlor tusen gånger om. 

Min hjärna försöker istället komma på andra orimliga impulser. "Starta en brasa i kaminen då", nej men alltså det är 27 grader här inne! 

Åskan har passerat och hon tittar på mej sådär yrvaket och förvirrat som själv känner igen efter ha varit irrationellt rädd. Hon är modig och bäst. Och jag känner mej ensammast i världen. 

Fyfaaan alltså, den när man känner att man är en sjukt irriterande person och så försöker man vara mindre irriterande men gör sej istället MER irriterande, alltså skjut mej jag orkar inte med mej själv. 

Måste ta en paus från världen alltså. Gråt.

Igår kväll var den finaste jäkla vårdagen/-kvällen. Ja, jag vet att jag tjatar men alltså det är så sjukt härligt.
Mild väder, helt vindstilla, fåglarna kvittade sprudlande. Man är ju inte bortskämd med värme liksom. Man glömmer bort under vintern hur det känns att vara varm och undrar om man någonsin kommer få uppleva det igen. Hundarna solade nöjt hela dagen (förutom Xenit när han ilsket jagade bort en duva från en gran; han avskyr verkligen duvor). Jag lunkade runt i sakta mak hela dagen och fixade med småsaker eftersom ryggen pajat lite efter att ha gått all in på sedvanligt maniskt vis i ivrigt fixande med nya trädgårdslanden. Det är bäckenleden som spökar igen så har fått ta det lugnt senaste veckan och vårda. Är SÅ rastlös nu!

Idag ska bilen lämnas på verkstad för mina allra sista pengar och pga att klockan är ställd är jag såklart vaken två timmar innan den ringer. Stress och sådär... Lyssnar på fågelkvitter och Loppsnark. Kan lika gärna resignera inför vakenheten, sätta på kaffe och spela World of Warcraft tills det är dags att starta dagen.
Ska iaf äntligen få nya lås och nycklar på bilen efter att extranyckeln blev stulen i inbrottet (förutom tramset med det som inte gick igenom på besiktningen). Så jäkla skönt det ska bli. Har rattlås på nu och drömmer mardrömmar om att den blir stulen. En bra grej är att fjärren på nycklarna var kassa. Extranyckeln var helt död i batteriet och huvudnyckeln börjar ge med sej så mycket att det står en varning när jag startar bilen som säger "byt batteri i fjärrkontrollen". Så ändå bra grej mitt i allt, jag får sprillans nya nycklar och försäkringsbolaget står för hela kalaset. Har längtat efter detta.

Det känns också verkligen helt sjukt ovant att orka saker. Fantastiskt. Och jag känner en lycka i kroppen som jag inte känt på så jävla många år. Typ sen när jag hade Titan. I år ska baskemej min trädgård och jag sprudla av liv. Mitt hus ska städas och jag ska nya ihjäl. Så det så.

Den där morgonen i april förra året dog det sista i mej. Den sista gnistan och tryggheten jag besatt blåstes bort när jag kom hem och insåg att någon tagit en yxa mot min bakdörr, vänt upp och ner på huset och plockat med sej i princip allt av personligt värde jag hade kvar sen branden för några år sen. Luften gick ur mej, jag resignerade inför mörkret, ångesten och hjälplösheten. 

Tomatplantorna som skulle planterats ut dog i sina krukor. Gräset växte sej till en vild djungel i trädgården och täckte grenar och stammar från de fällda träden som skulle huggas upp för ved. Inombords var det en kamp för överlevnad. Allt uns av energi jag hade under sommaren gick åt till klyva och stapla ved så det skulle vara tillräckligt över vintern. Mål 1) överlev sommaren. Mål 2) överlev vintern. Det var allt. 

Jag kände mej som ett litet djur som rustade för vintern. För att ha allt på det torra för att kunna gå i ide utan att dö. Sommaren är tiden jag har mest energi och på vintern är den borta. Långsamt växte stapeln av ved, så nån stans av ren instinktiv, uråldrig självbevarelsedrift lyckades jag tvinga mej själv att förbereda för att inte frysa ihjäl under vintern. 

När den väl kom begravdes allt i ett tjockt täcke av snö. Den mest symboliska snön jag nånsin känt. Den mesta och mest långvariga snön vi haft på år och dar. Den bakade in och gömde min vildvuxna trädgård i fluffigt ljus och löften om stillhet. "Här finns inget att se, vila nu, överlev. Det finns inget du kan göra, jag har stoppat växtligheten, kväver ogräset. Till våren blir allt lättare."

Veckorna gick och snön låg kvar. De rikliga minusgraderna frös sönder allt trasigt, allt jobbigt, allt svårt. Jag låg i ide, sov, överlevde. Ackumulerade energi i en tillvaro där den inte kunde förbrukas. 

Och till slut kom våren. Och det var det här jag ville skriva om idag när jag satte mej, men i vanlig ordning kommer orden ut som de vill när fingrarna får trava fritt över tangenterna. Det är det fina med ostörda, opressade tankar. 

Snön är borta sedan några veckor. Lite i taget skalar jag bort lagret av död. Plockar, påtar, flyttar. 

I ett stilla duggregn har jag idag krattat barr, kvistar och dött gräs från en stor del av min gräsmatta. Bara ett fåtal aktiva fåglar höll mej sällskap i träden med sitt vaga kvitter. Inga andra ljud, till och med regnet var så fint att inte ens hördes medan det långsamt sköljde mej ren. Att i sakta mak få bort allt dött och gammalt skapade en helt ny och intensiv känsla av tillhörighet med min trädgård. Vi ömsar skinn tillsammans och där under lagren av gammalt bråte lämnas en brokig yta av kala fläckar varvat med tuvor av för långt gräs som kämpar för att hänga kvar i livet. 
Och där i de nu kala öppna såren i marken finns det plats för nytt liv. Något kommer att växa där. Jag kan låta omgivningarna bestämma vad, eller så något där själv. Kansk ängsblommor, vad vet jag? Kanske är det det perfekta stället att plantera ut hallonbuskarna som står i krukor i mitt uterum? (Mest troligt inte, men tanken känns fin)

De kvarvarande grästussarna blir lätta att frisera nu när de inte täcker hela stället. Och allt det döda läggs på hög, undanskuffas, processas och komposteras för att kunna användas till nya projekt om något år. 

Och allt skit som har hänt har förändrat min gräsmatta, liksom mej. Genom ärren som lagar våra sår nu i vår kommer vi växa tillsammans. Sköljas rena av regn och stärkas av sol, åter fyllas av liv. 

Varje dag jag är ute och skrapar bort förfallet känns som ett löfte om att jag inte längre behöver "hinna ikapp". Jag är ikapp nu. Jag är där jag ska vara, tar hand om det jag ska, det är ingen stress. Vi fixar det här. Det är inte längre uppförsbacke. Och liksom jag alltid gjort med ärren på min kropp ser jag med stilla acceptans och nyfikenhet fram emot vad som kommer att fylla upp hålen i det som är nu. Och ärren delar vi som en påminnelse av vad vi klarade oss igenom tillsammans. 

Det är något som rör sej inombords, som sticker, svider, bränner. Ett tvivel. Inte över valen jag gjort, jag har gjort bra val. Jag har gjort rätt, det har blivit rätt. 

Men det finns en trasighet i mej som inte vill ge med sej. Mitt i lugnet, i medvetenheten, i acceptansen, virvlar tvivlet om ifall jag förtjänar något av det. Ifall något är på riktigt. Kanske jag vaknar någon gång och inser att jag är tillbaka i piss. Att allt det fina var en dröm.

Men nej. Det kan inte bli så, för jag drömmer bara mardrömmar och just nu är ingen mardröm. Jag är, dock. Jag är en mardröm. Alla vet.

Jag längtar efter Jackie. Förhoppningsvid kommer hon och Demon hit i augusti, jag vill laga mat åt henne och väcka henne med kaffe på morgonen. Sådär som det varit, där vi sitter och hundmyser och kaffar innan dagen börjar. 

Med Jackie finns det inga tvivel. Till Jackie kan jag säga vad som helst utan att känna mej konstig eller osäker. Vi behöver inte bli bättre för varandra eller för världen, för vi älskar varandra precis som vi är och alltid varit och alltid kommer vara. Med Jackie behöver jag aldrig tänka på vad jag säger och hur jag säger saker. Hur mycket eller lite jag säger, hur dumt det låter, hur sjuk i huvet jag är. 

I'm never gonna get over the shit that you said

It still makes my skin scream at me:

"You're better off lonely"

Våren inspirerar och plötsligt har jag energi som strålar ut på ett sätt jag inte haft på vad som känns som flera år. Många år. För länge. 

Jag har varit inåtvänd, ett svart hål av förtvivlan och utmattning. Allt har varit en kamp, minsta rörelse och beslut har tagit för alltid och allt jag haft. 

Men idag kan jag andas igen. Idag är min bröstkorg fylld av ett avslappnat lugn, istället för den vanliga flocken skrämda fåglar fångade i en brinnande bur. 

Just idag skriver jag utan att tvinga mej själv till det. Det känns märkligt och ovant. Som att vakna ur en dvala. Och jag har saknat att skriva, så eftersom den här platsen ändå finns, där tankar varit samlade de senaste åren, så är det hit det ganska självklara valet att hamna blir. 

Det är så många år sen den här bloggen föddes, och så mycket har hänt och ändå inte. Det spelar inte så stor roll ändå, när allt kommer omkring. 

Jag trodde att det fortfarande var morgon nu, men det är det tydligen inte. Timmarna passerade medan jag suttit framför brasan med en kopp kaffe och torkat mina tvättade dreads i värmen från elden. 

Det är sol ute, det börjar faktiskt bli vår. Den har varit sen i år, mycket. Men inatt upptäckte jag att snödropparna faktiskt börjat blomma och det spritte i kroppen av att se det. Fylldes av en känsla av tacksamhet över att min gamla Loppa får spendera ytterligare en sommar, sin trettonde, solandes på sin tron i vårt hus. Mysiga känslor är ovana i mitt inombords men de smakar sött och spännande. 

Inte varmt men nästan vår

Ingen lösning men ett spår

Inga planer men ett steg 

Inte där än men på väg