To be so sure
One step forward and two steps more
Wait a minute while I tell myself I'm not just a whore
Wait a minute while I never stop to tell myself
It's not what you said
It's how you said it

Äntligen. Äntligen har jag ett hem. Ett alldeles eget, fantastiskt hem som känns som hemma. Det tog ett halvår  Jag sökte halvdesperat efter lägenheter i Örkelljunga under några månader. Inte heldesperat eftersom jag inte kan tänka mej ett andrahandskontrakt. Sökte lägenhet efter lägenhet och sänkte hela tiden mina kriterier. Först tvåor med uteplats, sen tvåor högre upp, till ettor. Fick flera visningar men alltid nån före i kön. Till slut tog jag även in bostadsrätter i sökandet och budade på några ,men man bajsar ju inte direkt pengar som sjukskriven heller, så jag blev överbjuden varje gång. 

Samtidigt försökte jag knuffa lite åt Hannes grannar danskarna att sälja sitt hus, som de aldrig använde, till mej.. Dessvärre ville de ha en helt orimlig summa för det i relation till alla tunga fel och brister som behövde åtgärdas. I mars fick de det sålt till ett par andra danskar  för sin fantasisumma och utan besiktning. Jag ville verkligen gråta blod. 

Där och då ändrade jag riktning helt. Nu skulle jag köpa ett eget hus ! Ett permanent boende där jag verkligen skulle känna mej som hemma och kunna spendera minst  tio år. Det blev några visningar men inget som passade, tills en dag i mitten av april.. Då jag fann det. Huset som uppfyllde alla mina kriterier för vad jag ville ha i ett hus just då. De ville sälja det för lika mycket som danskarna ville ha för sitt hus. Med den väsentliga skillnaden att det här huset var både dubbelt så stort, tomten var dubbelt så stor och toalett fanns inomhus.

Jag la ett bud och ingen bjöd över, så plötsligt var det där huset mitt! 

Mitt alldeles egna hus, på en pytteliten grusväg med åtta grannstugor varav endast två permanent bebodda. Mitt hus på 76 kvadrat, plus ett isolerat uterum på 14 och en lika stor veranda. Med två sovrum, ett kontor och en bastu. Mitt lustiga hus med duschen i köket. På min 2100kvm stora, insynsskyddade tomt, helt inpå skogen och full av natur och träd och lite gräsmatta, lagom för att klippas på en halvtimme.

Men som med allting så finns det och en hake.. Ett "men". En hel del behöver fixas, och säljarna fick lämna allt de ville lämna, vilket var i princip samtliga 40 års samlingar av allt möjligt. Bra grej var att jag fick hur mycket verktyg och maskiner som helst. Fem grästrimrar till exempel. Det tog veckor att sortera ut deras grejer och i början kändes det verkligen som att låna någon annans hus. Jag kunde mer än väl ersätta i princip allting som brann upp i höstas, trots att jag lämnat iväg nog väl hälften av grejerna till den lokala idrottsföreningens loppis.

Nu har vi bott här ett halvår, jag och hundarna. Vi trivs fantastiskt bra och de flesta akuta åtgärder är gjorda. Är mitt uppe i den sista nu, det är bara snickaren som ska lägga isolering kring min skorsten så att eldningsförbudet kan hävas. Sen är jag redo att gå i ide för vintern. I mitt hem. 

Min lägenhet brann upp för en månad sen. På riktigt. Helt sjukt. Anledning oklar.

Ingen var hemma, lyckligtvis. 

Jag är  så jävla trött i min själ. Trött på allt. Trött på att Hannes är sjuk, på att längta efter "sen", på att inte veta vad som ska hända. 

Så. Trött. 

Nu bor jag i gäststugan hos Hannes. Boar in mej, gör den till min. Försöker andas i paniken över att inte ha nåt "eget". Försöker låta bli att känna mej hemlös. För det är jag ju faktiskt inte. Varken hemlös eller ensam - även fast det är precis så det känns. Enligt någon gammal lag så upphör hyreskontrakt att gälla, om bostaden brinner upp. Så då får man ansöka om nytt, men det tänker jag fuck heller göra.. Nu har universum verkligen gjort sitt yttersta för att få mej ifrån Arlöv så inte en chans att jag stannar. 

Ska bara ha nån egen stans att bo också. Det är så viktigt för mitt välbefinnande.

Det senaste halvåret har bjudit på en sann buffé av livskvalitet och framtidsdrömmar. Det började med att jag fick en klump slantar från mitt försäkringsbolag, så jag kunde köpa mej en BIL! Världens finaste titangrå saab 9-5 som jag pimpat med lastgaller och hundgrindar. I baksätet skräpar ett halv hem, precis som jag visste att det skulle bli. Jag har också skrapat upp högersidan mot en stolpe på en bensinmack pga jag kan tydligen inte ha fina saker utan måste förstöra allt. Det andra är en lite längre historia. Hannes har ju, som bekant, köpt sej ett hus i skogen på hallandsåsen. Där finns bara en granne; en liten svart timmerstuga, vars ägare aldrig (eller ja, försvinnande sällan) syns till. Innan jul tog jag mod till mej och frågade ifall de kanske tänkt sälja inom snar framtid - vilket de tänkt! Det är dock högst oklart när, men verkar inte bli detta året heller. Däremot var de fett pepp på att ha någon som tittar till huset, så jag fick en nyckel och ett varsågod att utnyttja det som jag vill. Så nu har jag spenderat en stor del av sommaren här, i en svart liten timmerstuga hundra meter från Hannes hus. Här är så tyst och stilla, lagom litet och hundarna trivs bättre än jag sett dem göra någon annan stans. JAG trivs här bättre än jag gjort någon annan stans. Känner mej mer hemma här än jag nånsin gjort, trots att jag inte har en enda av mina egna möbler eller grejer här. Fast egentligen är nog hundarna och laptopen allt jag behöver... Och tystnad.Husägarn var här för några dagar sedan och titulerade mej vice värd. Han fixade klart sovrummet, så jag slipper sova i vardagsrummet, och slängde en hel del skräp från tomten. Kan de bara få tummarna loss och bli färdiga så de kan sälja det till mej? Så jag kan ha ett mitt eget place; ETT ställe att bo på istället för, som nu, tre. Men alltså jag ska verkligen inte klaga - hur ofta får man chansen att provbo ett hus man tänker köpa liksom? Men ÅH, sån väntan, och så mycket som kan gå snett. Tänk om nån annan ba WOW MÅSTE HA DENNA STUGAN, NI FÅR TVÅ MILJONER! Då kommer jag gråta blod i resten av mitt liv.

Jag är hos Hannes, i skogen. Allt är så tyst. Utom knapprandet av hans tangentbord under mina fingrar. Det ekar i det lilla vardagsrummet, men han sover. Trodde jag - han vaknade nyss, förmodligen av knapprandet.

Jag står nog inte riktigt ut med det..! Haha.

I Johans rum, med akupunktur i öronen.
De senaste två veckorna har jag haft mer ork än någon gång tidigare under detta året, tror jag. Jag börjar få lite rutin i att ha dubbelt boende här och hos Hannes. Det känns ganska optimalt ändå, nu när jag känt efter i ett halvår. Ungefär så lång tid dom jag trodde det skulle ta innan jag kunde börja utvärdera. Det är lite mer planerat nu också hur och när jag åker upp, så det bidrar extremt mycket till lugnet. Hannes band, Blueshoddan, spelar på folkårock i Malmö på måndag och sen följer jag med upp.
Det ska bli RIKTIGT roligt att se dem igen, pinsamt nog är det bara andra gången för mej. Vi har ändå känt varann i sju år....

Hösten känns inte alls så motbjudande i år. Nu stannar jag i skogen månaden ut, och då är det redan november när jag kommer tillbaka. Sen ska jag vara där uppe en månad över jul och nyår, och sen e ju vintern typ slut! Väl? Snälla, säg ja. Och då har jag läst på och planerat i lugn och ro så jag kan bygga grönsaksland.

Just nu njuter jag av att ha lite energi. Den är icke att ta för given! Så de sista dagarna här ska jag göra lägenheten iordning så allt e fint sen när jag kommer tillbaka igen.
Huvudvärken får ta och chilla med sej bara.

Tillbaks i Rövlöv igen efter tio dagar till skogs. Time flies. Trivs så bra där uppe, men det är ändå lite av en välsignelse att komma hem till mitt eget. Min diskmaskin, det till synes oändliga varmvattnet i duschen och mitt eget sovrum. Huset är ju trots allt "hemma hos Hannes", med allt vad det innebär, även om jag har min egen lilla stuga.

Eftersom det är torsdag idag, så sitter jag på psyk. Öronackupunkturen gjorde riktigt ont idag, förmodligen eftersom jag inte var här förra veckan. Sitter i vanlig ordning inne på Johans kontor och han har äntligen skaffat en klocka som inte tickar! Ä N T L I G E N ! ! Så många gånger jag velat kasta ut den där klockjäveln genom fönstret. Det är verkligen omöjligt att meditera med det där ständiga tick-tackandet.
Men nu! Ah. Frid....

Snart är även denna dagen slut. Ska gå ut och lulla en sväng med Loppan. Det är mest väntan. Lite längtan. Mycket beslutsamhet. 

Är så trött. Så. Trött. 

Vill bara äta en massa, men dels hade jag gått upp en del vid vägningen i torsdags, så det behövs liksom inte, och dels så har jag faktiskt inte råd att lägga pengar på skit. Som chokladbollar och sånt. Den där vanliga "mätt-eller-hungrig-spy-eller-äta"känslan.