Senaste inläggen

Av Mia - 16 september 2016 23:55


Ikväll känner jag. Ikväll har jag varit hos föräldrarna och druckit vin. Och Amarula. Jag har inte pratat med Hannes idag - vilken överraskning? 

Men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om helt andra känslor. (tror jag)


Men förmodligen inte. Jag inser, när jag sitter här och köttar i mej Anamma's vegofiléer som en annan karnivor, att nån stans så är vi kanske inte mer än det vi är födda att vara? Mitt Mål de senaste åren har varit att gå rakt emot det. Jag kan välja själv. Men varje gång promillen kommer tillräckligt högt, så vet jag plötsligt helt andra saker. Helt andra kroppar.

Och jag vill inte ens veta, vill inte ens bry mej, vill inte ens orka, och hade det inte ens varit så att något av det spelade någon roll, så antar jag att min telefon kanske faktiskt inte heller har svaret jst nu - oavsett om den dör ikväll, just DÅ, eller lyckas skicka något trots allt, eller bara skit och hans faster. Det spelar ingen roll. Jag är ändå för feg. 


Imorgon är en ny dag, sen bara en dag till, tills jag flyr till skogen. Och den som inte kan vara närvarande i mitt liv, bör heller inte vistas i det. Du gör mej bara traasig. 

Av Mia - 15 september 2016 20:30


Den sista alkoholen här hemma är uppdrucken. Har druckit ett par glas vin hos mamma och pappa nyss, och vill helst av allt bara holka i mej vadfan som helst tills jag somnar, eller skrattar eller dansar. Ge mej nåt som känns. 

Den eviga tomheten. 


På söndag kommer Hannes och hämtar mej. 


Hade jag bara kunnat låta bli att va en sån idiot hade jag druckit skallen av mej imorgon. 


Orkar inte vara i denna hjärnan. 


Skriknödig.

Av Mia - 13 september 2016 07:44


Ännu en gryning. Den här är dock lite skittare än på länge, men eftersom det faktiskt är pga något konkret så gör det inte så mycket. Vaknade vid fem av illamående, och har kräkt och haft mej den dess. Jag behöver minst 10h sömn för att fungera, och nu har jag fått tre. Önskar bara så innerligt att jag kunde få somna nu snart, så min hjärna inte gör kaos av mej resten av dagen.

Under de två åren jag bott i denna lägenheten, har jag verkligen ansträngt mej för att inte bevänna någon granne. Det är så jävla jobbigt att ha folk i samma hus som vill stanna och prata och grejer. Nu gick jag dessvärre på niten igår när mina nya grannar, som flyttat in bredvid mej, behövde hjälp med sitt bredband. PissComHem kände sej tvungna att ha någon som pratade svenska för att teckna deras abonnemang, trots att mannen pratade bra engelska. Givetvis ställde jag upp, som den FördomsfriaJesusMiasamarinen jag är. Gick hem till dem (efter att blivit lovad av snubben att "I will make you swedish coffee!") och pratade med comhem i en halv evighet tills vi till slut fick ordning på allt. Himla trevligt, jättegulliga, och jag stannade i två timmar och pratade och skrattade. De var från Syrien, vi lärde varandra lite språk och jag fick turkiskt kaffe (som jag gissar var anledningen till nattens sömnlöshet pga seeviiiinstarkt!!!) innan jag till slut blev på tok för trött och gick hem.
Och sen kommer ju ångesten. Det var ju precis såhär det inte skulle bli. Ja, det funkar dagar som igår när jag hade lite energi att ta mej an världen, men under de veckor som allt faller ihop och jag knappt vågar gå utanför dörren, och än mindre prata med någon!?

Där jag bodde innan blev jag "kompis" med den gamla tanten Kattmamman. Sen började hon ringa mej en massa och jag blev tvungen att gå omvägar (och gör fortfarande) för att undvika att stöta på henne. Sen kände jag mej tvungen att flytta. Okej, det var inte den enda anledningen såklart, men faktiskt en pinsamt stor del.

Men de här är iaf en familj som har varandra, och inte en 82 år gammal ensam skröplig dam med nio katter. Jag har berättat om Loppans problem med folk, bett dem att inte knacka på hos mej pga hennes stress (alltid bra att kunna skylla på hunden) och sagt att jag mest av allt vill vara för mej själv. Känner ändå att jag har gett mej själv lite förutsättningar där, så får väl se hur det här (förhoppningsvis inte) utvecklar sej.

Av Mia - 6 september 2016 11:34


Att några få ord kan lyfta en så. Lugna andningen, tysta skriken så att en liten del av mej kan få ro. Kan få förstå det där kapitlet, istället för att försöka hitta någon mening i repetitioner, att istället kunna läsa vidare. Faktiskt se att det finns mer. Att jag inte behöver se hela trappan, för att ta första steget. Det spelar liksom ingen roll vad som finns där uppe, det kommer ändå visa sej. När en vet, så vet en.
Och jag behöver inte vända upp och ner på mitt liv, för att kunna acceptera de här känslorna. Bara leva med det, se det fina i att känna som vi känner, vara tacksamma för det vi ändå nånstans har. Hjärtat behöver inte smulas sönder i miljoner bitar, för Du är inte borta. Finns alltid där. På ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Det känns inte bråttom längre, jag är inte en knut av oklara val. För jag behöver inte välja. Inte nu. Vi känner ändå samma sak. Det kan ingen någonsin ändra på. Inte ens vi.

Av Mia - 5 september 2016 20:47


Visste inte om jag va hungrig eller mätt, om jag ville äta eller kräkas. Men efter lite övertalning från Jackie, åt jag till slut lite äppelkaka. Och nu....
Nu. Nu kan jag inte andas. Trycket över bröstet får ögonen att tåras.
Så blev detta kvällens kamp. "Din kropp vill dej väl! Din kropp älskar dej", säger hon, min fina själasyster, men just nu känns det bara som att den vill förgöra mej.
Gör vad jag kan för att skjuta bort paniken. Hatar.

Av Mia - 28 augusti 2016 23:11


Det finns en aning om varför jag mår och känner som jag gör. Men bloggfan är liksom inte platsen att ventilera mina innersta hemligkänslor. Även om jag faktiskt gjorde det för två månader sen, i ett lösenskyddat inlägg, men vart tog det mej? Ända hit. Det enda som hände när det uppdagades och kastades i ljus, var att en stor del av mej dog. Vaggad i gråblek apati.
Ingenting har varit det samma, detta året. Men är det någonsin det? Är inte allting alltid annorlunda?

Det vackraste är ouppnåeligt, man kan inte både vara bland molnen och i fas. Den här tiden av mitt liv behöver jag trygg stabilitet. Det är så långt att falla där uppifrån och man vet aldrig var man landar.
Så jag stannar här, på kullarna, under de glesnande trädkronorna. Med stöd och uppmärksamhet som jag aldrig någonsin behöver konkurrera om, eller tvivla på. Övar upp min självständighet, för någon gång kanske jag faktiskt prövar mina vingar. Då kommer allting ändå vara annorlunda.

Av Mia - 28 augusti 2016 12:53


Försöker återhitta nån slags mening med tillvaron, men jag orkar liksom inte ens försöka längre. Hannes har påpekat att jag verkar ha gett upp, och mina dagar åt mest åt att titta på, och spela, pokemon. Det börjar bli höst nu och jag är rädd. Det mesta flyter ihop. Hundarna är det enda jag orkar lägga lite ork på, vi jobbar på trots kaoset i min hjärna. Försöker planera träningspass, har anmält mej till en dagskurs och promenaderna är behagliga. Förutom att de inte ger mej ett skit. Vi är ute enbart för deras skull. Ingenting ger mej ett skit. Jag gör saker med dem för att DE vill och behöver. Men det ger mej ingenting. Ingenting ger mej någonting. 

Jag är död inombords.

Av Mia - 5 augusti 2016 03:11


Så ligger jag här igen, söker tillflykt i den här sorgliga bloggen. Jag hade kunnat berätta om hur fantastiskt jag haft det i skogen den senaste månaden, om alla bär jag plockat, alla gånger jag och hundarna gått vilse...

Men här kommer ännu ett förtvivlat spam.
Klockan är 03. I eftermiddags drack jag way too much kaffe hos min PytteAnnica, och nu befinner jag mej klarvaken i min skitta trea i Rövlöv.
Dricker whiskey som om morgondagen inte fanns, vilket den inte heller behöver göra om jag bara skiter i att tvätta, vilket just nu låter jävligt lockande.
Har lyckats låta bli att störa folk med mitt fuckup, och istället postat ungefär hundra tweets. Skoja, men fler än jag orkar räkna iaf.
Ligger i sängen och håller min whiskeyflaska, som vore det ett jävla gosedjur. Önskar det fanns nåt öppet så jag kunde köpa cigg. Är sugen på att vara ute, jaga pokemon tills jag stupar, somna på lekplatsen här utanför.
Vad tjänar livet till egentligen? Varför har jag inte bara lyckats göra mej av med det, trots alla försök? Vad är mitt jävla syfte i den här sketna världen?

Har köpt en massa pistagenötter för att göra nötsmör, men kan inte låta bli att äta dem efter hand som de skalas. Vadå karaktär? Vadåå sluta dricka när det räcker? VADÅ bry sej ens????

Orkar inte detta. Om jag mår horfitta imorgon, så är det åtminstone det jag förtjänar.

Nä, pallar inte befinna mej här, det får nog bli femton minuter/en kvarts pokemonjakt ute i sommarnatten ändå.

Önskar mej cigaretter. Finns inga.
Mvh före detta rökare.

Presentation


Ångesten gamla vän
kom och sitt här på axeln
så rider vi ut natten.
Ungdomliga ångesten
jag är för gammal
för att ha den
Men det är inte jag
som bestämmer.

Twitter&Instagram: @hobbypucko

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards