"När man träffar dej, så är du ju en sån himla positiv, öppen och sprudlande person. Det är så svårt att föreställa sej hur du har det annars."

Det kommer upp igen, nu när jag börjar vistas lite mer bland folk. Jag blir påmind om hur liten del av mej som folk faktiskt ser. 

Ja, jag är sprallig och rolig och allt det där ungefär en bråkdel av mitt liv. Då kan jag gå ut, vara "normal", fungera. Resten av tiden måste jag stå ut med mej själv. En liten del av DEN tiden får tyvärr några av mina nära också stå ut med mej. 

Ju fler människor jag kan hålla utanför "demonbubblan", desto fler får jag behålla. 

Och det tjänar ingenting till att förklara för de här bekanta heller, för de kommer aldrig att ens lite kunna sätta sej i det - och varför skulle de? Varför ska de utsättas för mina obekväma sanningar? 

Jag antar att det är till fördel att ingen riktigt (utom möjligtvis Hannes) har sett mej på mitt lowest low, även om det gör att de kanske tror att de lite grann förstår. Det gör ingenting, jag är hellre omgiven av folk som fattar skit, än lämnad av de som upplevt mej. 

En kvinna jag känt länge, som stöttat mej i tonåren, pratade med mej härom dagen om att hon börjat få kallsvettningar och tunnelseende i pressade situationer. Hon undrade om det skulle kunna vara nån slags ångestattack? 

Sen sa hon: "Nu förstår jag hur jobbigt du har haft det."

Jag är den sista som vill underminera någons känslor, men kom igen. Nu har du börjat skrapa en liten flisa på ytan. Nu har du skymtat dörrmattan till helvetet - du har inte ens kommit fram för att kunna knacka på dörren. Du har gått in en vända i en bastu, och tror det är så det känns att brinna i en livstid. Och jag hoppas så innerligt att du aldrig kommer längre än så.

Allt eftersom samhällssituationen blir allt mer pressad, är det fler som kommer till mej med frågor om ifall deras nya upplevelse skulle kunna vara en ångestattack. När de beskrivit sina symptom och jag bekräftat, även om jag inte rakt ut sagt att det de upplevt mer låter som ett förstadie, säger de att de plötsligt förstår hur jag mår. Hur svårt jag haft det. Hur hemskt mitt liv måste vara. Hur de trodde att det inte var "så farligt", att vi överdriver en hel del, men nu. Nu vet de.

Men sanningen är, min vän, att jag alltid underdriver. För sanningen är för stor för dej att kunna greppa. Jag hoppas att du aldrig kommer längre än in i bastun. Att du slipper brinna ett helt liv. Jag är så glad att någon, som jag, kunde tala om för dej vad det är som händer i din kropp. Så att du slipper återuppleva din egen död gång på gång i åratal innan någon hör dej skrika. Så att du slipper få höra, när du står där naken i bastun, att om du bara tar av dej ett lager kläder till så kan du köra ett crossfitpass också. Vatten kan du få när du kommer ut. Om du nånsin kommer ut. 

Jag brann i en livstid. Nu lever jag som en sotig, hudlös klass tre brännskada. Rör mej aldrig någonsin.

Det hade ändå varit trevligt att veta vilka det är som är här inne och läser. Det är iaf fler än jag fattat.

Nån som vill ge sej till känna?

det får ta

den tid

det tar

och jag ska meditera på det 

igen 

igen 

igen

för hur många gånger kan jag skylla på

att jag slarvat med medicinen?

And I try to shut my eyes

try to hide it with a lie 

but I'm running out of time

Du är så vacker

att mitt hjärta skälver

varje gång

det slår mej att jag finns i dina tankar

och jag står 

vid branten igen

men är inte det minsta beredd

de vet

de ser det

och jag förnekar

och förnekar

som jag gjort så länge

och förmodligen kommer fortsätta göra

för rädslan att mista tryggheten

är lika stor som den alltid varit

och i mitt huvud är det krig

när allt jag försökt förtränga 

dyker upp

igen

igen

igen

det gör

så ont

att undra

BMI: 17,7

Häpp. (o)nöjd.

Sitter på PÖM med öronackupunktur. Har varit en lång och jobbig dag med socErika imorse och så samtalsHedvig nyss. Satt mest avstängd, i min bubbla, försökte verkligen svara på de jobbiga frågorna men det var om sånt som jag inte kan tillåta mej att gråta över.

Nu sitter jag inne på det tomma kontoret. Han som har det jobbar inte på torsdagar, så jag slipper alltid sitta i det gemensamma vilorummet med de andra nålstuckna.
Väntar på att trycket över bröstet ska minska. Nålarna bultar i öronen, en har ramlat ut. Klockan tickar. Önskar varje vecka att jag bara vågade plocka ur batteriet eller slänga ut den genom fönstret.
Så trött nu. Fortfarande. Ska gå hem och fortsätta sova sen. Det tar aldrig slut.

Vi är i en nedåtgående spiral, som jag vet är upp till mej att bryta. Han har upprepade gånger försökt prata med mej om det, men det är som att jag sluter mej mer för varje gång.
Och det finns sånt som inte kommer fram, som jag varken har mod eller vilja att sätta ord på. Mitt hjärta går i tusen smuliga bitar.
Jag är inte van vid det här sättet att leva tillsammans, min sökande själ är förvirrad och tom.

Du är min bästa vän
den jag älskar mest på jorden
Men jag är lost in spaces
och rymden är så stor