Senaste inläggen

Av Mia - 14 juni 2016 21:53


Bestämmer mej för att gräva ner mej i hunderi tills mitt hjärta kan sluta vara efterblivet. 

Ska läsa alla mina böcker och imorgon kör jag en träningspromenad med Malmö Hundkamrater. Ska in med Xenit till värnhem och har lobbat för träningssällskap. En kort närvarandepromenad och sen passivitet i träningssammanhang. 


I helgen råder mitt sista häng på brukshundklubben. På fredag kväll kör vi förberedelser inför lördagens rallylydnadstävling. Jag står som vanligt som skrivare, och det är Leif som är "min" domare denna gången. Någon jag inte sett på åratal startar båda sina hundar och jag längtar efter att få träffa henne! 

Sen ska jag låsa om mej och lämna min nyckel. Slutet på en era. Kommer aldrig någonsin mer i mitt liv behöva träna ihop med någon som använder stryphalsband eller skriker på sin hund. Aldrig. Fucking. Nånsin. 

Ska njuta i fulla drag av stämningen, alla fina människor jag kommer sakna. Det är alltid roligt och trevligt på rallytävlingar, så det är fint att få avsluta på det viset. (Istället för på något osannolikt utdraget möte där 70% är tjafs.)



Av Mia - 14 juni 2016 16:25


Det ska finnas en gräns, där en människa du mår bra av, inte längre mår bra av dej. Du kan skymta det i periferin, men vägrar se det som det är. Att förlora en vän är ingenting som går hjärtat obemärkt förbi. Ingenting som sker utan ett utdraget lidande.


Jag skulle sova men mitt huvud är fyllt av sanningar. Ville skriva men känslorna kvävde orden. 

Jag inser att allt som händer är sånt jag själv förtjänar.

I mitt hjärta är vintern evig. 


"Du återvänder som en stormvirvel till platser du lämnat. Sveper in som om allt är som förr och helt annorlunda på samma gång. Och du får som du vill, för det är sån du är. Mia, du är giftig."


Jag borde inte få lov att ha människor runt mej över huvud taget. 

Av Mia - 5 juni 2016 15:16


"Om du fortsätter gå ner så får vi överväga att lägga in dej."


Det enda som får mej klara få i mej någon form av mat. Jag KAN INTE bli inlagd, kan inte vara utan mina hundar och jag har lovat mej själv. Lovat mej själv att aldrig mer sitta inom låsta dörrar.

Kroppen darrar, händerna skakar, huvudet känns alldeles för lätt. Jag borde äta, vet att jag måste, men jag är förlorad i kriget med mej själv. Har en och en halv timme på mej - om jag inte äter blir det ingen träningspromenad ikväll. Motiv.

Bara ät nu, idiot, sitt inte här som ett jävla offer.

Finns ingen mat jag kan tänka på utan att skriken skapar kaos inom mej. Igår åt jag sallad, det funkade ändå.


Gå och fixa mat. Vegobullar, pasta och avokado? Bara gör det. Andas in, andas ut, bara gå och laga den jävla maten nu.

Nej inte paasta....

Jo. Du behöver det om du ska orka. 

Jag vill inte orka, kan inte orka.

Ät. 

Svält. 

 


Det kommer hända. Jag kommer äta den jävla maten. Det kommer att ske. Nu. Ha tilltro till processen. 

Andas in. 

Andas ut.

Av Mia - 5 juni 2016 12:10


 Victory to the Greatness in you, the Light within me honours the Light in you.

Av Mia - 5 juni 2016 11:53


Ålrajt bara för att jag inspirerade mej att skriva ett gladare inlägg (och mår riktigt mycket bättre idag än de senaste dagarna): 


En helt sjuk sak detta året är att jag och imn bästis Annica för första gången är LYCKLIGA samtidigt. Vi har känt varandra sen vi var elva, alltså 17 (SJUTTON!) år i år, och har alltid gått om varandra med våra toppar och dalar. Blir det bra för den ena är det bara att räkna med att den andra kraschar. Men 2016 har varit annorluunda. 

Vi satt nyss hemma hos henne och koppade kaffe och skrattade åt hur bra livet är, hur vi för första gången i våra liv ser fram emot framtiden, har riktiga planer, till synes stadig lycka. Även om det förmodligen kommer innebära att vi inom inte allt för lång tid bor på var sin sida av jordklotet, så är det ett litet pris att betala för gemensam livsglädje. Allt har ju ett pris liksom. 



Imorse vaknade jag fyra, gick ut med hundarna, mediterade i 20 minuter och somnade om. De senaste nätternas extrema sjuka ångestdrömmar kan inte rubba mej idag. Trots att jag vaknade imorse och var tvungen att kontrollera ifall händerna fortfarande var sönderbitna. Det var de inte. 

Ikväll bussar jag och Loppan oss in till stan och går lite träningsprommis med några hundkamrater. 

Ska yoga nu, sen sova lite till bara. 


Jai guru dev namasté.

Av Mia - 4 juni 2016 16:58


När andra är slagna av den tropiska sommarvärmen, är det mina ångestdämpande som slår omkull mej i 18 timmars sömnrace. 

I vanlig ordning krälar jag mej hit, till skrivandet, när livet tagit alldeles för mycket från mej. Ibland önskar jag att jag kunde få lust att skriva om roliga saker, som att jag spenderat mina två första veckor uppe i huset i skogen, att meditationskursen var underbar och så mycket tryggare än jag vågat hoppas, eller att jag återförenats med en vän. Men allt det där är minnen som jag vill återuppleva - inte skriva ut ur mitt inre för att bli kvitt. Så hit kravlar jag för att kräka ut en del av det klibbiga helvetet som härjar i Inombords.



Jag stryker fingrarna över vita ärr och önskar det fanns fler, eller nya, eller åtminstone att de fortfarande kändes. Behöver känna. Ge mej nåt som känns, innan jag tar det själv!

Min kropp är så matt, jag ruttnar, jäser och sväller inombords; så kan någon hålla om mej innan jag sprängs? Håll mej hårt, bara pressa ihop allt som hotar att läcka ut och förpesta, förgöra. Det finns ändå bara ett sällsynt lågt antal varelser som får vara tillräckligt nära när min hud är arg. 

Mina känslor har aldrig varit tämjbara, ändå försöker jag in i det sista att strida mot impulser och längtan. Det enda sättet just nu är att låsa in mej i min lägenhet och mattas av utav ångestdämpande och lugnande mediciner. Det är bortom min kontroll. Om natten sviker drömmarna min verklighetsuppfattning. Vad är jag? Mitt hjärta försöker säga mej något, men jag vet att det inte vet sitt eget bästa. Jag har gjort upp en plan för ett tryggare liv, och den ska jag hålla mej till. Alla drömmar, all längtan, till trots. 


Är det tomheten som pockar? Jag vet hur det är. Vet allt om tröst. Plågar mej själv med att inte ha något hemma - inga cigaretter, ingen alkohol, inget godis/bullar/kakor, inga vassa föremål eller andra sorters droger som kan förändra upplevelsen av nuet. Det enda sinnesrubbande som finns här, är det jag fått utskrivet av läkare. Ett självskadebeteende jag aldrig tidigare stött på. Ska jag vara vaken kan jag lika gärna vara det i min egen vidriga verklighet. Känna in i alla trasiga skrymslen. Ett med den öronbedövande tystnaden. Ett med mitt svekfulla inre.

Jag har inga tårar kvar efter de senaste dagarna. Ständigt påmind om hur liten snudd som krävs för att jag ska tända på alla sinnen. Rosenraseriet över alla gånger Hannes inte svarat när jag ringt, och behövt honom, har fått även honom att klassas som en drog som inte ska tas. Det enda som får finnas är sömnen. Den tar mej åtminstone framåt i tiden. 


Nyss gick åskan och en sval bris letade sej in i lägenheten, följd av ett stilla sommarregn. I huset i skogen luktar regnet liv och kärlek. Här i Arlöv luktar det avgas, sopor och död. En exakt avbild av mitt Inombords.


Ska försöka orka läsa en bok och sen sova ett par dygn till. 

Av Mia - 10 maj 2016 17:20


Såå tröött, jag bara sover och sover! Igår var jag bara vaken för att gå ut med hundarna. Låter tiden gå.
Om sex dagar är jag i huset. Fick för ett tag sen i uppdrag, av Hannes, att döpa det. Har väntat på en blixt och idag slog den mej: Nangilima. Landet där det endast finns glada äventyr.
Givet.

Av Mia - 6 maj 2016 19:03


Så himla fin och mysig dag. Det har varit varmt, Annika the Arbetsnarkoman har varit ledig för en gång skull, och vi har suttit på gården och koppat kaffe och ätit frukost i solen. 

Synd bara att det ska blåsa så satans mycket alltid i den här delen av landet. Man tittar ut, ett träd har blåst omkull, och en tänker exalterat: Åh najs, ändå nästan vindstilla idag!


Hannes har knappt hört av sej de senaste dagarna, men med aktiv tankeverksamhet väljer jag att tro att han har så mycket att göra i huset och vill få allt fint tills jag kommer dit. Och inte att han har så mycket att göra i huset att han inte bryr sej om mej längre, inte behöver mej..

För här sitter jag som en värdelös säck potatis och försöker telekinesera tiden att gå snabbare. Alltså sover. 

Det var längesen jag behövde sova såhär mycket på dagarna och jag ska va så himla duktig och ta det i beaktning så jag inte drar iväg och gör en massa häftiga saker bara för att man "borde" för att det är fint väder, för att sen smälta ihop till ett gråtande asplöv på mitt allt annat än rena golv. 

Istället tar jag vara på lugnet genom att spela Wildstar och dricka vin. Den här dagen kanske till och med går till historien som en dag där jag faktiskt mådde ganska bra en hel dag? Men ska inte jinxa nu, klockan e bara sju. 


Om TIO dagar befinner jag mej i huset i en bokskog på hallandsåsen. 

Imorgon är det två år sen jag blev tvungen att ta bort Titan. 

Presentation


Ångesten gamla vän
kom och sitt här på axeln
så rider vi ut natten.
Ungdomliga ångesten
jag är för gammal
för att ha den
Men det är inte jag
som bestämmer.

Twitter&Instagram: @hobbypucko

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards