Det har hänt mycket, det händer mycket, jag andas och rider på vågorna. Klarar mej än så länge utan att freaka ut.

Hannes har sovit två nätter i huset och det är så hjärtekrossande att jag inte kan vara där. En och en halv vecka ska jag stå ut nu bara. En socErikaträff, en torsdag på PÖM, en rallytävling i Lund och ett psykiatrikerbesök.

Sen hämtar Hannes mej och jag ska springa bland träden och aldrig stanna. 

Spenderade helgen hos själasyster Jackie i Karlshamn, njöt av tystnaden, lugnet och sällskapet. Trodde naivt att jag skulle va "hundledig", men när inte Xenit väckte mej med pip halv åtta, så gjorde Brim det istället. Hemkänsla <3

Har bara vilat sen dess, så trött efter resan, har inte ens orkat yoga. Andra bullar nu! Nu är jag hyfsat i fas igen.

Förutom att jag åt en påse lösgodis igår och nu är min kropp sockerbakis och hatar mej. Krängt en spenat-mango-havtorn-tranbärsmoothie med hampafrön så nu borde den väl snart bli nöjd. Hundra flarn ingefära i yogiteet sen också.

Varje gång: Ska aldrig mer äta socker!!!

Drugs didn't change me.
Pain did.

De senaste dagarnas ångest har förvandlat mej till en rosa zebra. Orkar inte ens andas.

Sa jag att idag skulle bli en bättre dag? 

Den börjar nämligen med GAME OF THRONES säsong 6 avsnitt ETT!!! Inte med rysk text, tack..... Så jag får vänta fem minuter till. 

Ska träffa Erika från soc i eftermiddag och vi ska börja göra upp min nya KBT-plan. Ännu en sak att prioritera så sånt jag faktiskt VILL göra kommer ikläm. Typ hänga med Malmös hundnördar. Borsta på Ceman. Sånt som sker typ tops en gång i månaden eftersom jag måste lägga fokus på att "bli bättre" och sånt. Bara jag kan komma tillbaka till sånt jag klarade av innan den här kraschen, så är jag nöjd. HELT bra har jag gett upp för länge sen. Men bättre blir det alltid. Hela tiden. Lite. 

Bakslag som igår får en räkna med. 

Nu. Ska. Jag. Se. Game. of. Thrones. 

Vill så gärna vara en som orkar saker, som klarar saker. Som kan åka tåg, kan hänga lite med folk utan att vilja dö hela dagen efter. Kunna jobba, kunna gå en hel dag utan att oroa mej. Utan att himlen rasar ner. 

Rädslor slukar mej, rädd för att leva för fort, för långsamt. Hatar intryckskänsligheten som begränsar mej. Ni kan ju sitta där och tycka att det är "duktigt" med små framsteg, ni som redan kan lämna er lägenhet utan att drabbas av andnöd. 

Är så besatt av alla "varför". Som en fyraåring söker jag svar på allt, trevar i blindo efter förklaringar och klarhet men är inte ens nära något som kan kallas stabilt. Jag orkar inte mer. Hur gör man för att orka? 

"Det är bra och modigt att du utsätter dej för sånt som skrämmer dej!"

Men det hjälper ju inte! Ingenting fucking hjälper, och snart känns det inte längre värt att träffa någon eftersom det resulterar i minst ett dygns panikkänslor, utmattning och tålamodslöshet. De inre skriken som skär sönder alla försök till tankar till smulor. 

Har låtit Hannes prata med mej idag, klickade honom några gånger innan jag till slut svarade och bara lät telefonen ligga brevid ansiktet, stum gentemot hans outtröttliga försök att förmildra min tillvaro. Han pratade på, jag gav ifrån mej något ljud när han undrade om jag var kvar. 

Vi får tillträde till huset om en vecka, och inte ens det rubbar apatin. 

Imorgon är en bättre dag.

Min kropp är så arg idag - ångesten löper som taggtråd genom ådrorna. Har inte en fucking susning om hur jag ska genomlida denna dagen. Skrik och hets fyller mej till bristningsgränsen, och det enda jag kan fokusera på är att hålla huden hel. 

Vi var och fick huset besiktigat igår, och jag hade tänkt skriva ett långt, peppigt inlägg om det, men eftersom jag uppenbarligen är efterbliven så gick inte det. Tågresan från Ängelholm tog knäcken på mej efter den långa dagen med miljoner intryck i skogen. Nu får jag betala priset för det. 

Och så den här satans jävla blåsten som aldrig mojnar, jag blir så in i helvetes fucking förbannad av det jävla stormandet och susandet, jag ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!

Håll. Huden. Hel. 

Sol och katt på balkongen. Vi chillar och mitt hår torkar, vi väntar på att den där hussen ska komma. Min sämre hälft och livskamrat.
Det är mycket nu. Imorgon hänger jag och Xenit med tillbaks till Torekov och på måndag är det husbesiktning på hallandsåsen. Intense indeed.

Det är en bra dag, allt är fint och så men det tomma i mej är som ett svart hål. Verkligen. Det har funnits där hela veckan. Sugit in alla andra känslor så det bara är tomt. Ihåligt. Olidligt.


Det går över. Det går över.

Som att ha hittat en bit av sej själv, bara för att förlora den två veckor senare. I ren fuckup och rädsla. Ett oplanerat samtal en drucken fredagkväll råkar landa i en minneslucka. Dagar efter kommer det. Snacket.

"Det du sa i fredags när du var full..."

......shit. Ringde jag ens dej i fredags? Iskylan spred sej som en elektrisk chock genom skelettet och jag vågade inte ens fråga vad det var jag hade sagt. Nån stans inser jag ju att av fyllon får en höra sanningen. Så jag blundade, accepterade och lät de trevande orden skölja över mej. Beredd på smällen som aldrig kom utan ersattes med ett försynt önskemål. 

 I ångesten drog jag en förhastad slutsats att frångå mina principer. Slängde ur mej ord för att få trycka på stopp, släcka branden, stoppa tiden. Nu sliter det sönder mitt Inombords i raseri över sveket mot mej själv. Déjà vu.

Det är ändå inte jag som räknas. Vemodet, förvirringen och sorgsenheten har smekt min kind i veckan och jag orkade inte ens prata om det på psyk igår. Orkar inte känna.

I kaosartat själstillestånd smyger jag över en bensindränkt hängbro med facklor i fumliga händer. Ett snesteg till och allting brinner, faller. Vägen är så lång. Kommer jag över ska jag dansa i askan från broarna jag redan bränt, andas djut, fylla lungorna med svart sot. Krypa tillbaka till rutan där tiden gör jobbet åt mej om jag bara slutar motarbeta. Hur gör en?

Det är kallt här, kallt i mitt hjärta, i märgen, i sinnet. Jag har bara mej själv att skylla. Då som nu för alltid.

Idiot.