Jag. Orkar. Inte.

Det är hårda dagar. Höst, blåst och melankoli. Sover mest. Allt faller.
Ikväll är det jag som tar tag i min tillvaro. Skulle sparat det där vinet till ett särskilt tillfälle, men Systemet är ju ändå öppet på måndag och det skulle väl vara oturligt då ifall det där särskilda tillfället skulle infalla just imorgon. Jag behöver den där skjutsen ikväll. Att röja, plocka, städa. Få något gjort.

För det är för mycket ångest nu. Min sjukskrivning går ut nästa helg och jag har fortfarande fått en tid till en ny läkare som jag inte ens vet vem det är. Ny läkare = pissångest. Papper inte iordning i tid = pissångest. Höst = pissångest.
Efter några dagar av att vara gömd i min säng lyckades jag ändå åka och handla igår, och plantera min vitlök. Därför har jag hopp om att jag ska orka få lite ordning i den här krigszonen ikväll. Och passa på medan det flyter lite energi och motivation. Det är ju så lite. Så svårt att hitta.

Har också bara accepterat nu att det fan är bättre att jag bara håller mej för mej själv. Jag är giftig och den enda anledningen att folk är vid min sida är för att jag lyckas övertyga dem om att jag är bra ibland. Sen fuckar jag antingen upp så jävla hårt utan att fatta vad jag gör, eller så sugs bara all energi ur dem. Eller ur mej. Jag orkar inte vara fel. Och lösningen på det kan kanske vara att vara ingenting.