Drabbad av den värsta ångesten på länge. Den äter hål i mej, domnar mina händer. Mår illa, bröstkorgen trycks ihop, kroppen skälver, blicken flackar, halsen bränner. Den typiska skräcken, den vidriga hopplösheten.
Det har stormat idag, åskat, blåst, haglat och temperaturen har sjunkit. Det är augusti snart och det betyder att sommaren tar slut. Då är det höst och snart vinter. Och vinter är det värsta som finns. Jämte en massa andra saker förstås.
Jag har inte gjort klart min ved, för de senaste veckorna har jag varit helt jävla sämst i världen och inte gjort ett piss. Noll saker. Okejdå kanske en eller två. Har åtminstone klippt gräset, det gjorde jag inte förra året. Hoppas få gjort lite mer nu när Jackie kommer nästa vecka och kan hålla mej sällskap och sparka lite på mej. Inspirera och sådär. Sannolikheten är väl inte enorm för visso.

Inser bara mer och mer också hur socialt efterbliven jag är. Och det är så jävla punkterade. Jag orkar inte.

Jag vill bara sova, ska det vara så mycket begärt? Ett par år eller så. Eller för alltid. Fyfan vad skönt det ska bli att dö en vacker dag.

Det är riktigt jävla hårt i känslolivet nu. Allt triggar mej, jag är skör, rädd.
Det har varit, är, mycket nu. Stressen flåsar mej i nacken. Xenit också. För jag har inte orkat vara en bra matte, han är understimulerad och sur.
Jag ligger efter med vedklyvning och en å annan räkning.

Allt jag kan tänka på är hur det går med Loppans blodprov. De senaste visade kraftigt förhöjda leverenzymer och nu ska vi gå vidare med det. Hon är 13,5 år och jag har bestämt att hon ska leva längre än såhär.

Min kropp känner sej ensam också, på ett mänskligt vis. Och minsta lilla negativa input just nu känns som napalm. Snälla bara gå på äggskal runt mej. Kapitulerar jag inför giftigheten nu? Jag kan inte se klart. Kortsiktig smärtstillning är allt.

Vill bara sova. Sover säkert alldeles för mycket. Gör alldeles för lite vettiga saker, hamnar längre back.
Men Jackie kommer hit om inte allt för länge. Då blir allting bättre.

Och jag trodde att det fanns något där, något annat, vad fan vet jag. Att det var enkelt, att det bara var, att det FAKTISKT var. Trodde att ensamheten inte var riktigt på riktigt men så fanns villkoren där ändå. Det finns alltid en jävla hake.

Det rasar nu. Men när jag trodde att jag inbillade mej så blev jag emotsagd men nu ser jag ju. Jag ser ju nu att det är så som rösterna sa när de försökte stjälpa och skydda mej på samma gång. 

Vill dra igång ett helvete, anklaga, beskylla, pressa. En del av mej är rasande, en är avgrundsledsen, en apatisk. Spelar det någon roll vad jag säger egentligen? Skulle det förändra något, och om ifall, av vilken anledning? Jag skulle ju inte. Jag vet ju att jag inte är värd. Jag vet ju så jävla väl att det tröttnas.

Det brinner. Det brinner i mej av förvirring, av övergivenhet. Av brist. Av kaos. 

Det brinner. Det fucking brinner. Jag brinner upp. Jag kan inte andas. 

Men vänta nu här. 

Har det försvunnit inlägg från den här bloggen? Som jag skrivit den senaste tiden, två i alla fall. Eller? För jag vet att jag skrivit efter det där inlägget i april. Eller hade jag inte det? Har jag bara tänkt att jag skulle? Jag är så säker på att det funnits fler inlägg? 

Jackie, kan du konfirmera eller dementera detta? 

Något gick sönder i mej när vi fick dåliga svar på Loppans blodprover och nu har jag gråtit i vad som känns som en halv evighet. I verkligheten bara två dygn.

Det åskar idag, hon är ledsen och jag bara kan inte hantera någonting. På måndag startar processen att boka tid förundersökningar och förbereda henne på fler veterinärbesök och jag känner hur jag liksom kapslar in mej själv i en cylinder där inget annat kommer att finnas än det här. 

Åskar går och matchar kaosandet i mitt inre. Skriket har vaknat med full kraft. 

Hade det inte åskat hade hon varit glad och pigg som vanligt. Nu är hon rädd och ledsen och det förstärker alla känslor av hopplöshet och hjälplöshet och maktlöshet. 

Jag har en plan, jag vet vad vi behöver göra och jag kommer att lyssna på henne hela vägen. Men jag har känt den här känslan förut. Det där vetskapen om att jag måste vara vuxen nu, jag måste sätta på mej alla olika glasögon och fatta alla rätta beslut. Jag måste varje minut föra ett krig mot mina impulser att implodera och gå under, gräva ner mej under huset, skrika tills jag kräker upp alla mina inävlor tusen gånger om. 

Min hjärna försöker istället komma på andra orimliga impulser. "Starta en brasa i kaminen då", nej men alltså det är 27 grader här inne! 

Åskan har passerat och hon tittar på mej sådär yrvaket och förvirrat som själv känner igen efter ha varit irrationellt rädd. Hon är modig och bäst. Och jag känner mej ensammast i världen.