Det är riktigt jävla hårt i känslolivet nu. Allt triggar mej, jag är skör, rädd.
Det har varit, är, mycket nu. Stressen flåsar mej i nacken. Xenit också. För jag har inte orkat vara en bra matte, han är understimulerad och sur.
Jag ligger efter med vedklyvning och en å annan räkning.

Allt jag kan tänka på är hur det går med Loppans blodprov. De senaste visade kraftigt förhöjda leverenzymer och nu ska vi gå vidare med det. Hon är 13,5 år och jag har bestämt att hon ska leva längre än såhär.

Min kropp känner sej ensam också, på ett mänskligt vis. Och minsta lilla negativa input just nu känns som napalm. Snälla bara gå på äggskal runt mej. Kapitulerar jag inför giftigheten nu? Jag kan inte se klart. Kortsiktig smärtstillning är allt.

Vill bara sova. Sover säkert alldeles för mycket. Gör alldeles för lite vettiga saker, hamnar längre back.
Men Jackie kommer hit om inte allt för länge. Då blir allting bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...