En liten påminnelse om att livet är fint. En trygg famn, det var så längesen jag fick känna mej trygg på det viset. Att så lite kan göra så mycket, jag trodde verkligen inte att det skulle gå att vända den nedåtgående spiralen idag. Det gick. 

Det gick också upp för mej att jag isolerat mej så länge nu, byggt så höga, tjocka murar, stängt dörren om alla utsträckta händer ... så jag har nästan glömt hur det är att ta emot hjälp. Att släppa in någon inpå i ett sånt läge, där jag är van vid att bara stänga av och stänga ut. Jag vill inte behöva någon, vill inte inse att det är andra människor som får mej att må bättre. Jag vill klara mej själv, stå hundra procent på egna ben. Börjar dock lite motvilligt inse att man faktiskt måste. Har försökt snirkla runt det här länge nog, hittat kryphål för att slippa visa mina mindre trevliga sidor, men jag fattar ju att det förr eller senare måste komma fram. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...