Har du den där känslan? 

Jag menar den där känslan 

av att någonting 

avgörande hände 

när jag var ouppmärksam. 

Att någonting försvann. 

Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat mej till min yttersta gräns för att skapa en dräglig livskvalitet av oväntade resurser. 

Spisen som slutar fungera i två veckor om man städar den.

Värme i huset så det slipper va 9°c när jag vaknar på vintern.

Bilen som varit alldeles för stor för mej sen jag köpte den och på senare kostat orimliga mängder att laga. Efter denna besiktningen var jag tvungen att inse att jag måste släppa taget om den nu. Det är bromsarna, både belägg och parkeringsbroms, oljeläckage, något mer jag inte ens orkar komma ihåg och har ACn lagt av. Den drar nästan en liter milen och det har länge varit svårt att rättfärdiga att behålla den. Jag älskar den. Så mycket. Har förnekat och förnekat att den är alldeles för dyr att ha. Nu går det inte att blunda längre. Och det är fruktansvärt.

Men jag tror jag har hittat en, efter gediget sökande, som faktiskt har allt det där jag faktiskt letade efter när jag skulle köpa bil från början. Innan jag impulsköpte denna för att den var så fin och pigg och sätena sköna. 

En lite mindre bil men fortfarande rimligt stor. Den är ljusblåmetallic, sådär som jag sen barnsben lovat mej själv att jag skulle ha. Den är lagom på alla sätt och har en liten buckla som gör att den är avsevärt billigare än sina likar. Jag bryr mej inte om små bucklor, I can't have nice things anyway.

Men sorgen. Gud, sorgen. 

Och det är så MYCKET sorg. För mitt i allt som håller på att bli mycket långsiktigt bättre, så att jag kommer kunna luta mej tillbaka lite och inte oroa mej så JÄVLA mycket över allt som inte funkar som det ska... Så har det gått så mycket tid och energi att jag tappat något av det allra viktigaste.

Och jag hoppas att jag på något sätt ska kunna gottgöra det, trots att jag lovat för mycket, att jag varit sämst. Ett svek. 

Snart är det lång semester. För andrum. Sen BORDE saker gå på det viset jag TRODDE det skulle kunna börja göra i våras.

Stå ut med mej - jag behöver dej. 

Det har varit de längsta veckorna i mannaminne. I helgen har min älskade, älskade Jackie varit här och hjälpt mej med det omöjliga: att få ordning i den här krigszonen som ska föreställa ett hem. Vi har fyllt bilen med skit som ska till tippen. Och jag kommer behöva köra en runda till. Hur mycket saker kan det finnas? 

Jag är helt slut som människa, Jackie har klämt ut det sista jag haft för att vi skulle bli klara. Vi har skrattat hysteriskt under helgen men jag har också gråtit av ren och skär utmattning, gråtit av det tomma hålet i hjärtat. Jag är så överväldigad av allt, det är så mycket, så mycket. Så ledsen att jag mår illa över att jag inte klarar av att laga det som blivit trasigt just nu. Att jag varit sämst så himla länge. Jag förtjänar inte något så fint. 

Det här bör vara sista veckan. De sista sju dagarna av kaos. Men så har jag sagt innan, jag vet det. Kan bara hoppas att det är på riktigt den här gången. Så att jag kan försöka laga det som blivit trasigt.