När man har levt med svärta under väldigt lång tid - säg, hela livet - så är det så obehagligt lätt att ta till sig den känslan när något annat inte fungerar. När nåt dyker upp som man inte förstår, tar man som bekant till sig saker man kan relatera till istället. Det är så man rör sig framåt. Tyvärr har jag svårt för att hantera känslor. Jag har aldrig upplevt känslor på samma sätt som andra i min omgivning. Ett bra exempel på detta är att jag aldrig, så länge jag kan minnas, känt hemlängtan. Bortlängtan är däremot något jag är väldigt bekant med. Jag vill bort. Jag vet inte vart, men jag vill bara bort. Bort från min ångest, från mig själv, från alla runt om kring mig. Från allt. 

Bortlängtan har varit min starkaste känsla, i jämförelse med det som kallas hemlängtan. 

Jag har alltid haft problem med ilska. Inte att jag haft aggressionsproblem i utåtagerande fysisk bemärkelse, utan att jag varit rädd för ilska. Jag har varit rädd för arga människor och rädd för att själv bli arg. Därför tog jag till en känsla som jag var mer bekant med; ledsamhet. Tills jag hamnade i övre tonåren, då jag bestämde mig för att jag var trött på att vara ledsen. Jag tänkte vara arg istället. Och arg blev jag, men på helt fel sätt. Jag kunde inte släppa ilskan. Jag var arg inombord. Hela tiden. Och den konstanta ångesten fick ilskan att utvecklas till hat. 

När jag blev kär, så blev jag verkligen störtkär. Det var helt fantastiskt att slippa vara i allt det svarta, och det blev lätt att använda förälskelse som en slags drog. Trots att jag blev illa behandlad, både fysiskt och psykiskt, så var det ändå bättre att vara kvar i förälskelsen eftersom jag slapp vara arg. 

Tills att min kropp inte orkade mer. När förälskelsen till slut dog började de andra känslorna ta över igen. När jag insåg att jag blivit lämnad, sviken, och ledsamheten tog över, då gick jag in i den väl intränade ilskan. Det går som en fingerknäppning och jag ser rött. 

Jag är där nu igen. Min kropp orkar inte längre hålla upp hopp och förälskelse, och hatet byggs på. Som en tjock, svart löpeld sprider det sig genom min kropp och jag vet inte alls hur jag ska förhindra det. Jag kan ingenting om känslor. Kan inte bara vara. Måste alltid ersätta något med något annat. 

Och jag är så arg så att det känns som att min kropp ska explodera, jag har varit här förut. Jag är inte längre rädd, jag är inte ledsen. Jag är besviken, arg, förbannad, jag hatar så jävla hårt just nu. Letar fram allt som är negativt, allt som är fel, allt som kunnat vara lögn. Intygar mig själv att jag bara varit naiv, och eftersom allt alltid eskalerar så slutar det med att jag mest av allt hatar mig själv för att jag lät det bli såhär, för att jag är känslomässigt efterbliven, utom kontroll. För att jag inte bara kan släppa och gå vidare, tänka "jaha vad synd". 

Även om det är det jag säger. Till mina vänner säger jag att "ja, det var ju synd att det blev som det blev. Synd att det sket sig, men det funkar inte alltid liksom, och det är ju bara att acceptera och gå vidare."

Men jag accepterar inte. Jag går inte vidare. Det gör så jävla mycket ondare än jag någonsin erkänner för någon, och sen sitter jag här hemma och skriker inombords och drunknar i misär, självhat och självömkan. För givetvis var det mitt fel. Självklart var det jag som fuckade upp, för det är det alltid. Allt är alltid mitt fel och spelar ingen roll vad någon säger. 

Kinderna brinner, jag sitter tyst och sväljer allt. Sitter sammanbiten och låter utbrott på utbrott kvävas i min bröstkorg tills jag inte har något annat val än att blöda ut det. Tills jag är ett inferno av hysteri på insidan, men en iskall pinnjävel på utsidan. Rätt upp och ner sitter jag och förbannar och hatar. Och skriver ett jävla blogginlägg eftersom jag ändå inte kan kommunicera mina känslor med uttalade ord. 

Men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. 

...för det slutar liksom med att jag önskar att det aldrig hade hänt. Jag försöker ändra mina minnen, hitta nya sätt att vara arg på, nya saker att vara arg över. Till slut ser min verklighetsbild kanske helt förvrängd ut. Men det spelar ingen roll, för allt som spelar roll är att jag kan tänka "fuck you" med avsmak, och verkligen mena det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...