Jag vet att jag behöver skriva, men det kommer liksom ingenting när jag väl försöker. Det är ju lite terapeutisk och sådär. Eller ganska mycket. 

Men jag vet ingenting. Jag vet inget om hur man gör för att bli okej, hur man tystar skriken från inombords, hur man går en hel dag utan ångest. Så fort jag haft en hyfsat bra dag så slår det tillbaka dagen efter. Ångestdrömmarna tar så mycket plats om nätterma att jag måste sova ikapp under dagen. Varje dag är en lång olidlig väntan på att det ska kännas bättre. Att någonting ska kännas det minsta bra, att det ska vara lätt att äta, att tänka, att göra. Men det är det aldrig.

Ett ganska bra tag nu har jag varit duktig på att äta frukost. Ja, varje dag i flera veckor till och med. Men idag tog det stopp. En klyfta apelsin fick jag i mej, sen eskalerade skriken. Gjorde alla fel i boken också genom att gå morgonrunda med båda hundarna på tom mage. När jag tänker efter så åt jag nog ingenting efter ett igår heller. Sån misslyckad människa...

Idag är det torsdag, vilket innebär veckans timmar på psykmottagningen. Samtal med Hedvig, sen vägning och matsnack, sen öronackupunktur. Där går hela dagens energi åt, så det är bara att fixa berikning åt hundarna, och ligga i fosterställning resten av dagen. Det stressar ihjäl mej att jag måste betala räkningar. Vill bara ha det gjort så snabbt som möjligt så jag vet hur lite pengar jag har att röra mej med denna månaden. Ångest.