Idag begravdes min mammas mosters man Carl. Han stod mej mycket nära första halvan av mitt liv och när jag var sex år flög jag själv ner till deras hus i Spanien. För att spendera en vecka med Carl (och Erna förstås, men mest Carl)  

Det är väl alltid sorgligt när någon dör, men min krassa inställning till döden (och alla mediciner jag poppar) håller ihop mej inombords. Det var fint iallafall. Mycket folk, och jag haffade direkt min jämngamla nästkusin Victor, som jag inte träffat på sex år, att vara min stöttepelare. Vi har alltid roligt ihop och han är en trygg person.

Vid defilieringen lämnade jag två rosor och tände ett sånt där litet ljus som man sätter i ett klot. När jag gått och satt mej igen slog det mej att det kanske var lite otaktiskt att placera ljuset längst ut - för tänk om någon skulle gå förbi utan att se det, och brinna upp?

Givetvis, några minuter senare, backade Mette in i ljuset så hennes hår tog fyr. Happ...... Ingen skada skedd dock, förutom att håret blev en hel del kortare på sina ställen.

Också hade det helt missats att informera köket om att det fanns en vegan i sällskapet (inte ens jag tänkt på det?) så jag fick sortera ut lite blad, någon smörfri hörna av en brödbit, och lite bär från tårtan. Det gick ju lika bra. 

Nu är jag helt slut i huvudet av allt sorl och all sorg. Schmunkade hem en flaska vin från mamma och pappa så när hundarna har varit ute ska jag yoga, meditera och sen sätta mej i solen på balkongen, titta i fotoalbum med bilder på Carl och mej, dricka upp vinflaskan och kedjeröka. För att det är okej en dag som denna. Hoppas jag kan gråta lite också, det hade varit skönt. 

Carl. Tack för kärleken, för alla nyårsaftnar, Spanienparadiset och snöäventyren i Kiruna. Tack för allt. Skönt att du mår bra nu.