Det finns en aning om varför jag mår och känner som jag gör. Men bloggfan är liksom inte platsen att ventilera mina innersta hemligkänslor. Även om jag faktiskt gjorde det för två månader sen, i ett lösenskyddat inlägg, men vart tog det mej? Ända hit. Det enda som hände när det uppdagades och kastades i ljus, var att en stor del av mej dog. Vaggad i gråblek apati.
Ingenting har varit det samma, detta året. Men är det någonsin det? Är inte allting alltid annorlunda?

Det vackraste är ouppnåeligt, man kan inte både vara bland molnen och i fas. Den här tiden av mitt liv behöver jag trygg stabilitet. Det är så långt att falla där uppifrån och man vet aldrig var man landar.
Så jag stannar här, på kullarna, under de glesnande trädkronorna. Med stöd och uppmärksamhet som jag aldrig någonsin behöver konkurrera om, eller tvivla på. Övar upp min självständighet, för någon gång kanske jag faktiskt prövar mina vingar. Då kommer allting ändå vara annorlunda.

Försöker återhitta nån slags mening med tillvaron, men jag orkar liksom inte ens försöka längre. Hannes har påpekat att jag verkar ha gett upp, och mina dagar åt mest åt att titta på, och spela, pokemon. Det börjar bli höst nu och jag är rädd. Det mesta flyter ihop. Hundarna är det enda jag orkar lägga lite ork på, vi jobbar på trots kaoset i min hjärna. Försöker planera träningspass, har anmält mej till en dagskurs och promenaderna är behagliga. Förutom att de inte ger mej ett skit. Vi är ute enbart för deras skull. Ingenting ger mej ett skit. Jag gör saker med dem för att DE vill och behöver. Men det ger mej ingenting. Ingenting ger mej någonting. 

Jag är död inombords.