Den där morgonen i april förra året dog det sista i mej. Den sista gnistan och tryggheten jag besatt blåstes bort när jag kom hem och insåg att någon tagit en yxa mot min bakdörr, vänt upp och ner på huset och plockat med sej i princip allt av personligt värde jag hade kvar sen branden för några år sen. Luften gick ur mej, jag resignerade inför mörkret, ångesten och hjälplösheten. 

Tomatplantorna som skulle planterats ut dog i sina krukor. Gräset växte sej till en vild djungel i trädgården och täckte grenar och stammar från de fällda träden som skulle huggas upp för ved. Inombords var det en kamp för överlevnad. Allt uns av energi jag hade under sommaren gick åt till klyva och stapla ved så det skulle vara tillräckligt över vintern. Mål 1) överlev sommaren. Mål 2) överlev vintern. Det var allt. 

Jag kände mej som ett litet djur som rustade för vintern. För att ha allt på det torra för att kunna gå i ide utan att dö. Sommaren är tiden jag har mest energi och på vintern är den borta. Långsamt växte stapeln av ved, så nån stans av ren instinktiv, uråldrig självbevarelsedrift lyckades jag tvinga mej själv att förbereda för att inte frysa ihjäl under vintern. 

När den väl kom begravdes allt i ett tjockt täcke av snö. Den mest symboliska snön jag nånsin känt. Den mesta och mest långvariga snön vi haft på år och dar. Den bakade in och gömde min vildvuxna trädgård i fluffigt ljus och löften om stillhet. "Här finns inget att se, vila nu, överlev. Det finns inget du kan göra, jag har stoppat växtligheten, kväver ogräset. Till våren blir allt lättare."

Veckorna gick och snön låg kvar. De rikliga minusgraderna frös sönder allt trasigt, allt jobbigt, allt svårt. Jag låg i ide, sov, överlevde. Ackumulerade energi i en tillvaro där den inte kunde förbrukas. 

Och till slut kom våren. Och det var det här jag ville skriva om idag när jag satte mej, men i vanlig ordning kommer orden ut som de vill när fingrarna får trava fritt över tangenterna. Det är det fina med ostörda, opressade tankar. 

Snön är borta sedan några veckor. Lite i taget skalar jag bort lagret av död. Plockar, påtar, flyttar. 

I ett stilla duggregn har jag idag krattat barr, kvistar och dött gräs från en stor del av min gräsmatta. Bara ett fåtal aktiva fåglar höll mej sällskap i träden med sitt vaga kvitter. Inga andra ljud, till och med regnet var så fint att inte ens hördes medan det långsamt sköljde mej ren. Att i sakta mak få bort allt dött och gammalt skapade en helt ny och intensiv känsla av tillhörighet med min trädgård. Vi ömsar skinn tillsammans och där under lagren av gammalt bråte lämnas en brokig yta av kala fläckar varvat med tuvor av för långt gräs som kämpar för att hänga kvar i livet. 
Och där i de nu kala öppna såren i marken finns det plats för nytt liv. Något kommer att växa där. Jag kan låta omgivningarna bestämma vad, eller så något där själv. Kansk ängsblommor, vad vet jag? Kanske är det det perfekta stället att plantera ut hallonbuskarna som står i krukor i mitt uterum? (Mest troligt inte, men tanken känns fin)

De kvarvarande grästussarna blir lätta att frisera nu när de inte täcker hela stället. Och allt det döda läggs på hög, undanskuffas, processas och komposteras för att kunna användas till nya projekt om något år. 

Och allt skit som har hänt har förändrat min gräsmatta, liksom mej. Genom ärren som lagar våra sår nu i vår kommer vi växa tillsammans. Sköljas rena av regn och stärkas av sol, åter fyllas av liv. 

Varje dag jag är ute och skrapar bort förfallet känns som ett löfte om att jag inte längre behöver "hinna ikapp". Jag är ikapp nu. Jag är där jag ska vara, tar hand om det jag ska, det är ingen stress. Vi fixar det här. Det är inte längre uppförsbacke. Och liksom jag alltid gjort med ärren på min kropp ser jag med stilla acceptans och nyfikenhet fram emot vad som kommer att fylla upp hålen i det som är nu. Och ärren delar vi som en påminnelse av vad vi klarade oss igenom tillsammans. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...