Våren inspirerar och plötsligt har jag energi som strålar ut på ett sätt jag inte haft på vad som känns som flera år. Många år. För länge. 

Jag har varit inåtvänd, ett svart hål av förtvivlan och utmattning. Allt har varit en kamp, minsta rörelse och beslut har tagit för alltid och allt jag haft. 

Men idag kan jag andas igen. Idag är min bröstkorg fylld av ett avslappnat lugn, istället för den vanliga flocken skrämda fåglar fångade i en brinnande bur. 

Just idag skriver jag utan att tvinga mej själv till det. Det känns märkligt och ovant. Som att vakna ur en dvala. Och jag har saknat att skriva, så eftersom den här platsen ändå finns, där tankar varit samlade de senaste åren, så är det hit det ganska självklara valet att hamna blir. 

Det är så många år sen den här bloggen föddes, och så mycket har hänt och ändå inte. Det spelar inte så stor roll ändå, när allt kommer omkring. 

Jag trodde att det fortfarande var morgon nu, men det är det tydligen inte. Timmarna passerade medan jag suttit framför brasan med en kopp kaffe och torkat mina tvättade dreads i värmen från elden. 

Det är sol ute, det börjar faktiskt bli vår. Den har varit sen i år, mycket. Men inatt upptäckte jag att snödropparna faktiskt börjat blomma och det spritte i kroppen av att se det. Fylldes av en känsla av tacksamhet över att min gamla Loppa får spendera ytterligare en sommar, sin trettonde, solandes på sin tron i vårt hus. Mysiga känslor är ovana i mitt inombords men de smakar sött och spännande. 

Inte varmt men nästan vår

Ingen lösning men ett spår

Inga planer men ett steg 

Inte där än men på väg