Det är något som rör sej inombords, som sticker, svider, bränner. Ett tvivel. Inte över valen jag gjort, jag har gjort bra val. Jag har gjort rätt, det har blivit rätt. 

Men det finns en trasighet i mej som inte vill ge med sej. Mitt i lugnet, i medvetenheten, i acceptansen, virvlar tvivlet om ifall jag förtjänar något av det. Ifall något är på riktigt. Kanske jag vaknar någon gång och inser att jag är tillbaka i piss. Att allt det fina var en dröm.

Men nej. Det kan inte bli så, för jag drömmer bara mardrömmar och just nu är ingen mardröm. Jag är, dock. Jag är en mardröm. Alla vet.

Jag längtar efter Jackie. Förhoppningsvid kommer hon och Demon hit i augusti, jag vill laga mat åt henne och väcka henne med kaffe på morgonen. Sådär som det varit, där vi sitter och hundmyser och kaffar innan dagen börjar. 

Med Jackie finns det inga tvivel. Till Jackie kan jag säga vad som helst utan att känna mej konstig eller osäker. Vi behöver inte bli bättre för varandra eller för världen, för vi älskar varandra precis som vi är och alltid varit och alltid kommer vara. Med Jackie behöver jag aldrig tänka på vad jag säger och hur jag säger saker. Hur mycket eller lite jag säger, hur dumt det låter, hur sjuk i huvet jag är. 

I'm never gonna get over the shit that you said

It still makes my skin scream at me:

"You're better off lonely"