Och jag trodde att det fanns något där, något annat, vad fan vet jag. Att det var enkelt, att det bara var, att det FAKTISKT var. Trodde att ensamheten inte var riktigt på riktigt men så fanns villkoren där ändå. Det finns alltid en jävla hake.

Det rasar nu. Men när jag trodde att jag inbillade mej så blev jag emotsagd men nu ser jag ju. Jag ser ju nu att det är så som rösterna sa när de försökte stjälpa och skydda mej på samma gång. 

Vill dra igång ett helvete, anklaga, beskylla, pressa. En del av mej är rasande, en är avgrundsledsen, en apatisk. Spelar det någon roll vad jag säger egentligen? Skulle det förändra något, och om ifall, av vilken anledning? Jag skulle ju inte. Jag vet ju att jag inte är värd. Jag vet ju så jävla väl att det tröttnas.

Det brinner. Det brinner i mej av förvirring, av övergivenhet. Av brist. Av kaos. 

Det brinner. Det fucking brinner. Jag brinner upp. Jag kan inte andas. 

Men vänta nu här. 

Har det försvunnit inlägg från den här bloggen? Som jag skrivit den senaste tiden, två i alla fall. Eller? För jag vet att jag skrivit efter det där inlägget i april. Eller hade jag inte det? Har jag bara tänkt att jag skulle? Jag är så säker på att det funnits fler inlägg? 

Jackie, kan du konfirmera eller dementera detta? 

Något gick sönder i mej när vi fick dåliga svar på Loppans blodprover och nu har jag gråtit i vad som känns som en halv evighet. I verkligheten bara två dygn.

Det åskar idag, hon är ledsen och jag bara kan inte hantera någonting. På måndag startar processen att boka tid förundersökningar och förbereda henne på fler veterinärbesök och jag känner hur jag liksom kapslar in mej själv i en cylinder där inget annat kommer att finnas än det här. 

Åskar går och matchar kaosandet i mitt inre. Skriket har vaknat med full kraft. 

Hade det inte åskat hade hon varit glad och pigg som vanligt. Nu är hon rädd och ledsen och det förstärker alla känslor av hopplöshet och hjälplöshet och maktlöshet. 

Jag har en plan, jag vet vad vi behöver göra och jag kommer att lyssna på henne hela vägen. Men jag har känt den här känslan förut. Det där vetskapen om att jag måste vara vuxen nu, jag måste sätta på mej alla olika glasögon och fatta alla rätta beslut. Jag måste varje minut föra ett krig mot mina impulser att implodera och gå under, gräva ner mej under huset, skrika tills jag kräker upp alla mina inävlor tusen gånger om. 

Min hjärna försöker istället komma på andra orimliga impulser. "Starta en brasa i kaminen då", nej men alltså det är 27 grader här inne! 

Åskan har passerat och hon tittar på mej sådär yrvaket och förvirrat som själv känner igen efter ha varit irrationellt rädd. Hon är modig och bäst. Och jag känner mej ensammast i världen.