Det är riktigt jävla hårt i känslolivet nu. Allt triggar mej, jag är skör, rädd.
Det har varit, är, mycket nu. Stressen flåsar mej i nacken. Xenit också. För jag har inte orkat vara en bra matte, han är understimulerad och sur.
Jag ligger efter med vedklyvning och en å annan räkning.

Allt jag kan tänka på är hur det går med Loppans blodprov. De senaste visade kraftigt förhöjda leverenzymer och nu ska vi gå vidare med det. Hon är 13,5 år och jag har bestämt att hon ska leva längre än såhär.

Min kropp känner sej ensam också, på ett mänskligt vis. Och minsta lilla negativa input just nu känns som napalm. Snälla bara gå på äggskal runt mej. Kapitulerar jag inför giftigheten nu? Jag kan inte se klart. Kortsiktig smärtstillning är allt.

Vill bara sova. Sover säkert alldeles för mycket. Gör alldeles för lite vettiga saker, hamnar längre back.
Men Jackie kommer hit om inte allt för länge. Då blir allting bättre.