Drabbad av den värsta ångesten på länge. Den äter hål i mej, domnar mina händer. Mår illa, bröstkorgen trycks ihop, kroppen skälver, blicken flackar, halsen bränner. Den typiska skräcken, den vidriga hopplösheten.
Det har stormat idag, åskat, blåst, haglat och temperaturen har sjunkit. Det är augusti snart och det betyder att sommaren tar slut. Då är det höst och snart vinter. Och vinter är det värsta som finns. Jämte en massa andra saker förstås.
Jag har inte gjort klart min ved, för de senaste veckorna har jag varit helt jävla sämst i världen och inte gjort ett piss. Noll saker. Okejdå kanske en eller två. Har åtminstone klippt gräset, det gjorde jag inte förra året. Hoppas få gjort lite mer nu när Jackie kommer nästa vecka och kan hålla mej sällskap och sparka lite på mej. Inspirera och sådär. Sannolikheten är väl inte enorm för visso.

Inser bara mer och mer också hur socialt efterbliven jag är. Och det är så jävla punkterade. Jag orkar inte.

Jag vill bara sova, ska det vara så mycket begärt? Ett par år eller så. Eller för alltid. Fyfan vad skönt det ska bli att dö en vacker dag.