Det är något fruktansvärt skrämmande med att inse att det man trodde man byggt upp under så lång tid bara var en illusion. Jag har flytt från mej själv, sprungit så långt att jag inte längre kan andas. Har ingen aning om vad som finns runt mej längre, var jag är - vem jag är? 

Har trott att jag kunnat klara allting själv. Man tror så jävla mycket , så blir det mest fel. 

Jag ringde nyss psyk. Jag har tänkt på att göra det flera gånger de senaste åren, men nu har jag tappat allt. Jag klarar inte mer, och det skrämmer skiten ur mej att jag ska börja om från början med allt det här, men det finns ingen annan väg att gå. Jag behöver hjälp. 

Jag är så vilsen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...