Älskade, saknade du. Julen har inte varit densamma utan dej. Sen jag var tretton år var du den största symbolen. För att under julen var du bara min. Luciatåg och julpyntning i stallet. Att tidigt, tidigt varje morgon under jullovet cykla på frusna gator för att spendera hela dagen med dej. Så fort att jag trillade mer än en gång.

Sommarhäst luktar fantastiskt men på vintern luktade du alltid jul. Lurvig vinterpäls att gömma frusna fingrar i. Snöflingor i din svarta man. Alla jackor, täcken och broddar på skorna. Allt var värt det. Snö eller regn, alla julaftonsmornars uteritter var värda allt. Jag saknar dej, din tjurighet, dina lurviga åsneöron, din trygghet, din värme, alla tokigheter du ställde upp på. Älskade silverprins. Du luktade alltid jul. Och ingenting har varit det samma sen du försvann. 

Jag. Orkar. Inte.

Det är hårda dagar. Höst, blåst och melankoli. Sover mest. Allt faller.
Ikväll är det jag som tar tag i min tillvaro. Skulle sparat det där vinet till ett särskilt tillfälle, men Systemet är ju ändå öppet på måndag och det skulle väl vara oturligt då ifall det där särskilda tillfället skulle infalla just imorgon. Jag behöver den där skjutsen ikväll. Att röja, plocka, städa. Få något gjort.

För det är för mycket ångest nu. Min sjukskrivning går ut nästa helg och jag har fortfarande fått en tid till en ny läkare som jag inte ens vet vem det är. Ny läkare = pissångest. Papper inte iordning i tid = pissångest. Höst = pissångest.
Efter några dagar av att vara gömd i min säng lyckades jag ändå åka och handla igår, och plantera min vitlök. Därför har jag hopp om att jag ska orka få lite ordning i den här krigszonen ikväll. Och passa på medan det flyter lite energi och motivation. Det är ju så lite. Så svårt att hitta.

Har också bara accepterat nu att det fan är bättre att jag bara håller mej för mej själv. Jag är giftig och den enda anledningen att folk är vid min sida är för att jag lyckas övertyga dem om att jag är bra ibland. Sen fuckar jag antingen upp så jävla hårt utan att fatta vad jag gör, eller så sugs bara all energi ur dem. Eller ur mej. Jag orkar inte vara fel. Och lösningen på det kan kanske vara att vara ingenting.

Det tar
samma
tid.
Det är
samma
fel.

Helt utan rätten att känna sej tillräcklig. Att vara som jag önskade. Att rätta felen, bli bättre.
Dömd till en evighet i snedsteg. Ett oändligt tomrum.
Inombords river, skriker, brinner. Igen, igen. Igen är jag ensam. Igen skapade jag dålig stämning.
Lämnad.
Inte en enda tanke vågar trotsa branden. Alla vet att det inte finns någon tröst att ge. Att det inte är förtjänt. Att sjunka genom jorden är det enda rimliga.
Kommer aldrig vara bra nog. Jag är inte gjord för kärlek. Kan inte ha fina saker. Allting brinner där jag går.

Drabbad av den värsta ångesten på länge. Den äter hål i mej, domnar mina händer. Mår illa, bröstkorgen trycks ihop, kroppen skälver, blicken flackar, halsen bränner. Den typiska skräcken, den vidriga hopplösheten.
Det har stormat idag, åskat, blåst, haglat och temperaturen har sjunkit. Det är augusti snart och det betyder att sommaren tar slut. Då är det höst och snart vinter. Och vinter är det värsta som finns. Jämte en massa andra saker förstås.
Jag har inte gjort klart min ved, för de senaste veckorna har jag varit helt jävla sämst i världen och inte gjort ett piss. Noll saker. Okejdå kanske en eller två. Har åtminstone klippt gräset, det gjorde jag inte förra året. Hoppas få gjort lite mer nu när Jackie kommer nästa vecka och kan hålla mej sällskap och sparka lite på mej. Inspirera och sådär. Sannolikheten är väl inte enorm för visso.

Inser bara mer och mer också hur socialt efterbliven jag är. Och det är så jävla punkterade. Jag orkar inte.

Jag vill bara sova, ska det vara så mycket begärt? Ett par år eller så. Eller för alltid. Fyfan vad skönt det ska bli att dö en vacker dag.

Det är riktigt jävla hårt i känslolivet nu. Allt triggar mej, jag är skör, rädd.
Det har varit, är, mycket nu. Stressen flåsar mej i nacken. Xenit också. För jag har inte orkat vara en bra matte, han är understimulerad och sur.
Jag ligger efter med vedklyvning och en å annan räkning.

Allt jag kan tänka på är hur det går med Loppans blodprov. De senaste visade kraftigt förhöjda leverenzymer och nu ska vi gå vidare med det. Hon är 13,5 år och jag har bestämt att hon ska leva längre än såhär.

Min kropp känner sej ensam också, på ett mänskligt vis. Och minsta lilla negativa input just nu känns som napalm. Snälla bara gå på äggskal runt mej. Kapitulerar jag inför giftigheten nu? Jag kan inte se klart. Kortsiktig smärtstillning är allt.

Vill bara sova. Sover säkert alldeles för mycket. Gör alldeles för lite vettiga saker, hamnar längre back.
Men Jackie kommer hit om inte allt för länge. Då blir allting bättre.

Och jag trodde att det fanns något där, något annat, vad fan vet jag. Att det var enkelt, att det bara var, att det FAKTISKT var. Trodde att ensamheten inte var riktigt på riktigt men så fanns villkoren där ändå. Det finns alltid en jävla hake.

Det rasar nu. Men när jag trodde att jag inbillade mej så blev jag emotsagd men nu ser jag ju. Jag ser ju nu att det är så som rösterna sa när de försökte stjälpa och skydda mej på samma gång. 

Vill dra igång ett helvete, anklaga, beskylla, pressa. En del av mej är rasande, en är avgrundsledsen, en apatisk. Spelar det någon roll vad jag säger egentligen? Skulle det förändra något, och om ifall, av vilken anledning? Jag skulle ju inte. Jag vet ju att jag inte är värd. Jag vet ju så jävla väl att det tröttnas.

Det brinner. Det brinner i mej av förvirring, av övergivenhet. Av brist. Av kaos. 

Det brinner. Det fucking brinner. Jag brinner upp. Jag kan inte andas.