Så är en plötsligt anmäld till informationsträff om transcendental meditation. Onsdag, på min husläkares mottagning. Har blivit erbjuden en fyra dagars kurs till nedsatt pris och avbetalning och ska lämna besked efter träffen. Enda anledningen till att jag överväger att våga, är att det är Thomas som håller i kursen. Då känns det inte lika läskigt. Magkänslan säger att det kommer bli en bra investering.. Göra mej nytta. Ett verktyg för livet.

Ska träffa min allmänläkare i eftermiddag, för att få remiss så ärren i min mun till slut kan fixas till.
Det är inte jobbigt att gå dit (eller jo, hemskt att jag måste traska genom pissArlöv) eftersom jag ändå varit där vart tredje år se senaste 25.
Han heter Thomas, som min pappa. Tar min puls när jag kommer dit, granskar, plirar. Han vet alltid hur jag mår psykiskt. Ser vart i toppdalarna jag befinner mej just då. Möter mej där. Jag behöver inte säga något.
De senaste gångerna jag varit där har han föreslagit att jag borde börja meditera. Nu när jag faktiskt gjort det, är jag nyfiken på om han kommer märka det.
Ska bara överleva trasket genom pissArlöv först.

Klockan är bara åtta men vi har redan varit ute på morgonrunda, hundarna har ätit frukost och jag har gått och lagt mej igen. Måste sova. Träffar så mycket folk den här veckan att jag vill panikgråta i förebyggande syfte. Brinna upp. Men det kommer gå. Jag kommer överleva som odöd tills jag brinner.
Ett. Andetag. I. Taget.
Sen kan kraschen komma. Sen. Att skjuta på den är ett heltidsjobb.

Det har varit så soligt idag. Var på Spillepengens hundrastplats med Loppan och Xenit imorse. Vi traskade sammanlagt 6km och jag orkade göra ett liten warrior dance på yogamattan när vi kom hem igen, till och med. 

Traskade sen med Niix för att besöka Lina på salongen, varpå vi gick hem till Annika och drack kaffe. 

Såå trött nu, ska till husdoktorn imorgon. Känns okej. 

"Kom och gå som du vill"
Sa Du
Till mej
Medan Du själv varken
Kom
Eller gick

Det händer att de skrikande demonrösterna bytas ut mot en smekande viskning som säger "det är okej".
Och jag sträcker ut handen, famlar i mörkret. Vem är du? Var kommer du ifrån? Var har du varit de senaste tjugosju åren?
Ännu mer avlägset denna gången, som blott ett andetag. Det är okej.
Nej, det är det inte. Snälla, gå inte igen. De kommer tillbaka!

Den öronbedövande tystnaden bäddar in väsanden hesa som papper.

Det finns en ljusning någon stans, och jag är fast i nuet, längtande efter senet, som kanske ändå aldrig kommer.
Lev ditt nu, säger de. Men hur kan en göra det när ingenting riktigt kommer igenom det tjocka mörkret? Det klibbiga, själsugande monstret som fyller upp mitt Inombords, som en barriär mot allt som skulle kunna vara fint.
Om jag äter tillräckligt lite, måste kroppen börja äta sej själv. Bryta ner det som finns, ta energi från Inombords. Kan det bränna bort allt som är äckligt? Klibbigt. Kan jag få tappa känseln?

Spenderat förmiddagen två trappor bort, för att få lite miljöombyte hemma hos Annika. Ett tag låg ångesten på paus, men sen började händerna domna och det var dags att gå hem. 

Oklar känsla idag. Försöker andas bort trycket över bröstet och Calisi jamar argt åt mej varje gång jag nyser. För att du alltid är så jävla tyst eller, kattskrälle?

Som grädde på moset går Loppan ochh piper på Calisi eftersom hon inte vill leka med henne. Spelar ingen roll att både jag och Xenit erbjudit oss att leka med henne, för hon ska prompt gnissla på katten. Vet iaf en som ska få maten serverad i lådor i lådor i lådor ikväll, så hon har att pyssla med en bra stund.

Kan alla bara fucking hålla käften, så min hjärna inte exploderar, tack? Alldeles för mycket begärt...

Darrig, blicken flackar, tunnelseendet slås på när den faller på burken med microvärmd currygryta. Äter en halv tesked åt gången, viker mej dubbel, skrynklar ihop ansiktet, spänner upp käkarna i ett tyst panikskrik. 

Och jag skriver ner det, för att kunna läsa det svart på vitt, för att se hur urbota idiotiskt beteende det här faktiskt är men varje gång jag tänker på att ta en halv tesked mat till, börjar händerna darra okontrollerat igen. Monologen låter:

"Bara stoppa det i munnen nu vafan"

"NNNNEEEEEEEEEEEEE.."

"Sluta dampa"
"....EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE..."

"Det är bara att göra det"

"...EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE.."

"Flabben"

"..EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE...."

"..."

"..EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ!!!!!!!!!!!!!"

"Är du klar nu eller?"

"BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
!!!!!!!!" (da capo al eviget)

Fryser ihjäl också. Kan denna dagen ta slut? Eller bli bättre, det går också bra.

T ex så kan Hannes ringa och säga; Packa lådorna, vi fick huset!!

(Så va det inte ens jag som vare sej skulle köpa huset eller ens flytta till det.)

Jag är så fylld av raseri. Paaallaaaar inte poppa i mej lugnande för att överleva, orkar inte bli zombieseg, men nu känns det som att det inte längre finns någon direkt återvändo. Farväl, denna dag. Det var inte ett nöje. 

Kylig april, gåshud, lite ensamhet, mycket explosion inombords. 

Intryckskänslig idag, har inget tålamod med låtande djur och kyliga vindar. Byggarbetet som hållit på nedanför fönstret sen oktober håller på att driva mej (och säkert alla mina grannar) till vansinne. Det skulle va klart sista februari, men det har stått tomt större delen av vintern, trots det mildaste vädret i mannaminne, så inte ens det kan de skylla på. 

Och jag minns alla mina älskare

Och hur jag sa nej

Och hur jag sa nej och

Hur de gjorde mina nej

Till ja

Hur de gjorde mitt äckel 

Till begär

Och jag minns alla mina älskare

Och hur de sa ja

De sa; ja jag vill komma in i dej

Komma i dej

De sa; ja jag vill förnedra dej

Förskjuta dej

Förkasta dej

Och jag sa; ja

Jajajajajajajajajajaja

Fast det skrek i hela mej

Och jag tänkte; de värsta övergreppen

Är de en låter ske

http://www.arsinoe.se/de-varsta-over-greppen-ar-de-en-later-ske/