Återfall. Flera förrädiska återfall inom loppet av inte alls länge. Jag faller igen. Det förrädiska lugnet sprider sej i kroppen, så hatiskt vackert att händerna darrar. Som att plötsligt kunna andas igen. 

Annica är den enda jag orkar prata med just nu. Den till synes enda som inte motarbetar mej. Jag är ett vrak. Och jag har hittat tillbaka till falsk tröst. Svag. 

Är där igen. Regnbågar är ersatta med förkolnade siluetter, honungen blev salt och jag är så nära på att bryta mej loss från alla löften och regler.
Jag fungerar inte. Ensamheten äter mej och kan inte ersättas.  Tröstande händer äcklar mej, gå er väg, jag vill inte ha någon här nu. Annica är den enda jag orkar med.