Efter ett dygn i vildmarken med tio pers och tio hundar är jag minst sagt emotionellt instabil. Det var jättetrevligt och mysigt och allt det där och med ytterst få missöden, men utmattningen blir total. 

Så nu är jag mest förjävla emo, vill storgråta men kan inte och det är lika frustrerande varje gång. Har varit ute en sväng med Annica och pratat av mej. Hon flyttar imorgon och ett nytt liv börjar. En awesome höst med miljoner ton mys. En jävligt osäker framtid, nu står vi här igen, med svårigheter, enkelheter och längtan och ännu mer på gång. 

Jag är ruskigt trasig. Måste försöka dra ner på aktivitet. Det är så jävla orättvist. Och tänk om man kunde dra ner på hjärnaktivitet i samma takt? Bara sluta tänka på såntman ändå inte kan påverka. Tänk om man bara kunde få ett svar och några jävla garantier. Men nej. Inte en chans. Det händer aldrig någonsin. 

Så man får leva i ovisshet tills man går sönder, för det är min lott i livet att vänta. Jag har sagt det så många gånger förut.