När andra är slagna av den tropiska sommarvärmen, är det mina ångestdämpande som slår omkull mej i 18 timmars sömnrace. 

I vanlig ordning krälar jag mej hit, till skrivandet, när livet tagit alldeles för mycket från mej. Ibland önskar jag att jag kunde få lust att skriva om roliga saker, som att jag spenderat mina två första veckor uppe i huset i skogen, att meditationskursen var underbar och så mycket tryggare än jag vågat hoppas, eller att jag återförenats med en vän. Men allt det där är minnen som jag vill återuppleva - inte skriva ut ur mitt inre för att bli kvitt. Så hit kravlar jag för att kräka ut en del av det klibbiga helvetet som härjar i Inombords.

Jag stryker fingrarna över vita ärr och önskar det fanns fler, eller nya, eller åtminstone att de fortfarande kändes. Behöver känna. Ge mej nåt som känns, innan jag tar det själv!

Min kropp är så matt, jag ruttnar, jäser och sväller inombords; så kan någon hålla om mej innan jag sprängs? Håll mej hårt, bara pressa ihop allt som hotar att läcka ut och förpesta, förgöra. Det finns ändå bara ett sällsynt lågt antal varelser som får vara tillräckligt nära när min hud är arg. 

Mina känslor har aldrig varit tämjbara, ändå försöker jag in i det sista att strida mot impulser och längtan. Det enda sättet just nu är att låsa in mej i min lägenhet och mattas av utav ångestdämpande och lugnande mediciner. Det är bortom min kontroll. Om natten sviker drömmarna min verklighetsuppfattning. Vad är jag? Mitt hjärta försöker säga mej något, men jag vet att det inte vet sitt eget bästa. Jag har gjort upp en plan för ett tryggare liv, och den ska jag hålla mej till. Alla drömmar, all längtan, till trots. 

Är det tomheten som pockar? Jag vet hur det är. Vet allt om tröst. Plågar mej själv med att inte ha något hemma - inga cigaretter, ingen alkohol, inget godis/bullar/kakor, inga vassa föremål eller andra sorters droger som kan förändra upplevelsen av nuet. Det enda sinnesrubbande som finns här, är det jag fått utskrivet av läkare. Ett självskadebeteende jag aldrig tidigare stött på. Ska jag vara vaken kan jag lika gärna vara det i min egen vidriga verklighet. Känna in i alla trasiga skrymslen. Ett med den öronbedövande tystnaden. Ett med mitt svekfulla inre.

Jag har inga tårar kvar efter de senaste dagarna. Ständigt påmind om hur liten snudd som krävs för att jag ska tända på alla sinnen. Rosenraseriet över alla gånger Hannes inte svarat när jag ringt, och behövt honom, har fått även honom att klassas som en drog som inte ska tas. Det enda som får finnas är sömnen. Den tar mej åtminstone framåt i tiden. 

Nyss gick åskan och en sval bris letade sej in i lägenheten, följd av ett stilla sommarregn. I huset i skogen luktar regnet liv och kärlek. Här i Arlöv luktar det avgas, sopor och död. En exakt avbild av mitt Inombords.

Ska försöka orka läsa en bok och sen sova ett par dygn till.