"Om du fortsätter gå ner så får vi överväga att lägga in dej."

Det enda som får mej klara få i mej någon form av mat. Jag KAN INTE bli inlagd, kan inte vara utan mina hundar och jag har lovat mej själv. Lovat mej själv att aldrig mer sitta inom låsta dörrar.

Kroppen darrar, händerna skakar, huvudet känns alldeles för lätt. Jag borde äta, vet att jag måste, men jag är förlorad i kriget med mej själv. Har en och en halv timme på mej - om jag inte äter blir det ingen träningspromenad ikväll. Motiv.

Bara ät nu, idiot, sitt inte här som ett jävla offer.

Finns ingen mat jag kan tänka på utan att skriken skapar kaos inom mej. Igår åt jag sallad, det funkade ändå.

Gå och fixa mat. Vegobullar, pasta och avokado? Bara gör det. Andas in, andas ut, bara gå och laga den jävla maten nu.

Nej inte paasta....

Jo. Du behöver det om du ska orka. 

Jag vill inte orka, kan inte orka.

Ät. 

Svält. 

Det kommer hända. Jag kommer äta den jävla maten. Det kommer att ske. Nu. Ha tilltro till processen. 

Andas in. 

Andas ut.

 Victory to the Greatness in you, the Light within me honours the Light in you.

Ålrajt bara för att jag inspirerade mej att skriva ett gladare inlägg (och mår riktigt mycket bättre idag än de senaste dagarna): 

En helt sjuk sak detta året är att jag och imn bästis Annica för första gången är LYCKLIGA samtidigt. Vi har känt varandra sen vi var elva, alltså 17 (SJUTTON!) år i år, och har alltid gått om varandra med våra toppar och dalar. Blir det bra för den ena är det bara att räkna med att den andra kraschar. Men 2016 har varit annorluunda. 

Vi satt nyss hemma hos henne och koppade kaffe och skrattade åt hur bra livet är, hur vi för första gången i våra liv ser fram emot framtiden, har riktiga planer, till synes stadig lycka. Även om det förmodligen kommer innebära att vi inom inte allt för lång tid bor på var sin sida av jordklotet, så är det ett litet pris att betala för gemensam livsglädje. Allt har ju ett pris liksom. 

Imorse vaknade jag fyra, gick ut med hundarna, mediterade i 20 minuter och somnade om. De senaste nätternas extrema sjuka ångestdrömmar kan inte rubba mej idag. Trots att jag vaknade imorse och var tvungen att kontrollera ifall händerna fortfarande var sönderbitna. Det var de inte. 

Ikväll bussar jag och Loppan oss in till stan och går lite träningsprommis med några hundkamrater. 

Ska yoga nu, sen sova lite till bara. 

Jai guru dev namasté.