Bestämmer mej för att gräva ner mej i hunderi tills mitt hjärta kan sluta vara efterblivet. 

Ska läsa alla mina böcker och imorgon kör jag en träningspromenad med Malmö Hundkamrater. Ska in med Xenit till värnhem och har lobbat för träningssällskap. En kort närvarandepromenad och sen passivitet i träningssammanhang. 

I helgen råder mitt sista häng på brukshundklubben. På fredag kväll kör vi förberedelser inför lördagens rallylydnadstävling. Jag står som vanligt som skrivare, och det är Leif som är "min" domare denna gången. Någon jag inte sett på åratal startar båda sina hundar och jag längtar efter att få träffa henne! 

Sen ska jag låsa om mej och lämna min nyckel. Slutet på en era. Kommer aldrig någonsin mer i mitt liv behöva träna ihop med någon som använder stryphalsband eller skriker på sin hund. Aldrig. Fucking. Nånsin. 

Ska njuta i fulla drag av stämningen, alla fina människor jag kommer sakna. Det är alltid roligt och trevligt på rallytävlingar, så det är fint att få avsluta på det viset. (Istället för på något osannolikt utdraget möte där 70% är tjafs.)

Det ska finnas en gräns, där en människa du mår bra av, inte längre mår bra av dej. Du kan skymta det i periferin, men vägrar se det som det är. Att förlora en vän är ingenting som går hjärtat obemärkt förbi. Ingenting som sker utan ett utdraget lidande.

Jag skulle sova men mitt huvud är fyllt av sanningar. Ville skriva men känslorna kvävde orden. 

Jag inser att allt som händer är sånt jag själv förtjänar.

I mitt hjärta är vintern evig. 

"Du återvänder som en stormvirvel till platser du lämnat. Sveper in som om allt är som förr och helt annorlunda på samma gång. Och du får som du vill, för det är sån du är. Mia, du är giftig."

Jag borde inte få lov att ha människor runt mej över huvud taget.