Det händer att de skrikande demonrösterna bytas ut mot en smekande viskning som säger "det är okej".
Och jag sträcker ut handen, famlar i mörkret. Vem är du? Var kommer du ifrån? Var har du varit de senaste tjugosju åren?
Ännu mer avlägset denna gången, som blott ett andetag. Det är okej.
Nej, det är det inte. Snälla, gå inte igen. De kommer tillbaka!

Den öronbedövande tystnaden bäddar in väsanden hesa som papper.

Det finns en ljusning någon stans, och jag är fast i nuet, längtande efter senet, som kanske ändå aldrig kommer.
Lev ditt nu, säger de. Men hur kan en göra det när ingenting riktigt kommer igenom det tjocka mörkret? Det klibbiga, själsugande monstret som fyller upp mitt Inombords, som en barriär mot allt som skulle kunna vara fint.
Om jag äter tillräckligt lite, måste kroppen börja äta sej själv. Bryta ner det som finns, ta energi från Inombords. Kan det bränna bort allt som är äckligt? Klibbigt. Kan jag få tappa känseln?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...